Black Water

Originaltitel: Black Water
Författare: Joyce Carol Oates
Utgivningsår: 1993
Tryckår: 1993
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 154
Förlag: Plume Books
ISBN: 0-452-26986-5

Joyce Carol Oates är förmodligen en av de nutida författarna man borde läsa och det är lite lätt pinsamt att det dröjt så länge för mig att göra det. Nu har jag dock äntligen kommit till skott och jag är nöjd, jag kan förstå varför folk pratar om henne i nobelprissammanhang – speciellt om hon alltid skriver med samma fingertoppskänsla.

I Black Water susar Kelly Kelleher fram genom natten i en Toyota tillsammans med The Senator. De har precis träffats och ska hem från den fest de introducerades för varandra på. Lätt berusad och en aning ivrigt missbedömer senatorn en kurva och bilen susar ner i det svarta vattnet nedanför vägbanan. Senatorn lyckas ta sig ut; för att hämta hjälp? För att rädda sitt skinn? Kelly vet inte, men medan hon sitter där får vi inblickar i hennes tidigare liv, återblickar från festen de nyss lämnat, minnen från ungdomen. Det vävs samman till en historia som måste vara Kellys och jag imponeras över hur Joyce Carol Oates lyckas knyta ihop till synes skilda händelser till något som liknar ett liv som passerar revy. Det hela är trots allt väldigt spännande, för även om man kanske kan ana hur det ska gå, även om det inte händer så mycket, trollbinds man av Oates känsla för berättande. Mycket imponerande.

Joyce Carol Oates förmåga slutar inte vid berättarkonsten, hon hanterar språk som få andra jag läst. Jag nämnde tidigare hennes fingertoppskänsla och det är just där hennes stora styrka finns. Det verkar som hon väger orden på guldvåg, väljer det enda som måste passa trots att hon på det sättet bryter mot diverse grammatiska regler. Det gör inget, hon är förlåten, för det blir fantastiskt bra. Jag tänkte citera hela (ja, hela – det är inte så långt) första kapitlet för att försöka illustrera hennes kvalitet:

The rented Toyota, driven with such impatient exuberance by The Senator, was speeding along the unpaved unnamed road, taking the turns in giddy skidding slides, and then, with no warning, somehow the car had gone off the road and had overturned in black rushing water, listing to its passenger’s side, rapidly sinking.

Am I going to die? – like this?

Kort, koncist, självklart och lite tillbakalutat. Framförallt väldigt väldigt bra. Jag tror bestämt att andra kan låta sig imponeras av det här på samma sätt som jag gjort (även om jag inte vet hur en eventuell översättning är) och jag hoppas att ni kommer låta er göra det. Vad ska jag läsa härnäst av Joyce Carol Oates?