Jennifer Croft, inläst av Lanessa Tremblett
12 h 1 min. Bloomsbury Publishing 2024 (2024)
Att översätta är ett märkligt hantverk i vilket i stort sett alla ursprungliga ord ska bytas ut mot andra utan att någon mening ska förloras på vägen. I bland går det bra, i bland mindre så, och som läsare är det inte alltid lätt att förstå vad som är vad. En som borde veta är den amerikanska översättaren och författaren Jennifer Croft som med sin debutroman The Extinctions of Irena Rey öppnar dörrarna till den metafiktiva berättelsen som utspelar sig i och kring en herrgård i urskogen Białowieża, Polen.
Det råder ett nära nog mytologiskt skimmer över den polska författaren Irena Rey. Frågan är när hon ska tilldelas Nobelpriset, inte om. I sin arbetsprocess har hon noggrant valt ut sina översättare vilka bjuds hem till hennes herrgård för att intensivt arbeta med hennes verk. Väl där följer de en strikt diet, får enbart prata polska med varandra och tilltalas enbart med det språk de översätter till. Berättaren i The Exctintion of Irena Rey är ”Spanish” (som översätts och flitigt kommenteras av ”English”). Stämningen är förhållandevis när de samlas för att arbeta på Irena Reys nya magnum opus ”Gray Eminence”, men snart försvinner hon spårlöst och översättarna lämnas ensamma med varandra och ett hus fullt av hemligheter.
När det gäller metafiktion av det här slaget är det en överhängande risk att det bara blir intressant för de som redan kan allt och förstår sig på processen som beskrivs. The Extinction of Irena Rey balanserar på gränsen, men är sprängfylld med blinkningar om litteratur och översättningar, om författare och författande. Översättarna utgör i princip en kult och gudinnan är deras ”Lady of Literature”, Irena Rey. Utan henne som ankare och upprätthållare av ramar blir tillvaron för dem mycket bekymmer. I vilken mån är reglerna i relation till Irena Rey eller är de universella nog att följas även i hennes frånvaro? Deras respektive svar skiljer sig förstås en del åt.
Det mysterium som Croft väver kring översättarna och författaren har potential, men förtas lite av bokens upplägg, upplever jag. Boken presenteras som ett verk i egen rätt av en av översättarna som då ska ha skrivit den på spanska, samtidigt som den fiktiva översättaren av den fiktiva boken pekar ut felaktigheter, förekommer som en figur och menar på att så gick det minsann inte till. Någon riktig dialog mellan dem uppstår inte, vilket är synd för det hade kunnat lyft boken till något alldeles, alldeles extra, i stället för något som främst är kul för de redan invigda.