Ulla Donner
120 s. Schildts & Söderström & Galago 2023 (2023)
Den gudomliga komedin (1317, 1319, 1320) har otaliga gånger uttolkats och nytolkats utifrån samtiden, och som en klassiker i ordets rätta bemärkelser har den fortfarande något att säga. En relativt ny och relativt originell parafras är den finlandssvenska serietecknaren Ulla Donners (f. 1988) Den naturliga komedin där ett björklöv gör sällskap med en solglasögonprydd svamp i spåren av människornas skövlingar.
Mot höstvinden hjälper inga positiva mantran, det lilla, gula björklövet virvlar ändå ner från trädet och landar med en, nåja, duns på en mycket ledsen svamp som sörjer sin förlorade vän Pierre. Lövet ber om hjälp, hen behöver komma upp på en hög höjd, virvla vidare. Svampen är inte lika naiv, vet nog egentligen vad som väntar, men beslutar sig ändå för att följa med som en ciceron på det lilla lövets vandring. De beger sig över kalhyggen och förbi rekreationsanläggningar för svampar allt medan den naturliga nedbrytningen gör sig påmind.
Donner har en mycket säregen humor som fint balanserar det högstämda från föregångaren med flirtar med vår samtids alla knäppa företeelser. I sin ringa längd får den stå mer på egna ben, på gott och ont. Att naturen, om än besjälad på ett extraordinärt vis, har det jobbigt under människans härjningar är ingen hemlighet och här framställs de bådas vandring som en resa genom helvetets cirklar. Det är snudd på övertydligt.
Allt presenteras med Donners fantasirika, stiliserade och stämningsfulla bilder i blått, gult, vitt och svart, emellanåt tunga och dova, ibland lätta och sprudlande där många av sidorna skulle göra sig utmärkt som tavlor på väggen. Det är en stil som också passar både tema och föregångare fint och jag tycker om att det finns nordiska serier som lyckas vara snygga och säregna, det är tyvärr inte alltför vanligt.