Hundår och gråa hår

Det är sommar igen, jag blir lika förvånad varje år. Jag ligger på soffan i uterummet och läser. Bakom mig hör jag hur grinden petas upp. Grinden som numer varken håller småbarn eller hundar inne. Hon smyger ut, vet nog egentligen att hon inte får (det staket jag började bygga för flera år sedan nu är fortfarande hopplöst obyggt) och hoppar smidigt upp vid mina fötter. Hon tittar på mig, stampar runt ett par varv i ett hopplöst försök att göra en lega, och faller sedan ihop med en suck, hennes huvud vilar över mitt utsträckta ben. Hennes svarta, blanka päls blir varm i solen, ändå vill hon oftast ligga nära.
     Jag tar upp boken igen och försöker komma in i läsrytmen, men bortanför pärmen hör jag hennes läppar växa och sjunka ihop, som skuggan av snarkningar, i takt med att hon andas. Hon är sju år och hennes nos har precis som mitt skägg och mitt hår börjat gråna.
     “Det är barnen”, tänker jag och kliar henne bakom örat. Hon gäspar irriterat. “Eller kanske är det jag …”
     Mina första gråa hår kom när jag var 25 år. Jag visste nog redan om det, men blev först medveten om det när en vän tittade på min skalp som om jag fått en fågelskit på huvudet. Hans ögon smalnade och han flyttade sitt huvud för att se så det inte var en illusion.
     “Det glänser”, sa han.
     I mitt svarta hår syns varje vitt strå tydligt, silverskimrande. Från några få, mer undantag än regel, till vad som med lite god vilja gick att kalla en slinga i luggen. Mycket mer Cruella de Vil än någon grå tinningarnas charm. De gråa hårens placering störde mig mycket mer än dess existens, men det var ändå en av få saker som jag inte hade komplex över.
     Nu är jag 38 år och de grå stråna är fler, i luggen och i tinningarna, i skägget och på andra ställen av kroppen. Jag närmar mig med stormsteg mitten av mitt liv och då och då ser min dotter mina gråa hår och ropar bestört:
     “Jag vill inte att du ska dö!”
     Ännu mindre vill hon att vår hund ska dö. Att hundar inte blir så gamla, åtminstone inte så gamla som människor, är ett stort trauma. Vid blotta tanken rulla stora tårar nerför hennes lena kind och jag torkar dem försiktigt med ovansidan av handen. 49 år i hundår är ändå inte så mycket.
     “Man vet aldrig”, säger jag och så är det ju.
     Men det finns forskning!
     I april 2022 var det fortfarande pandemi och de allra flesta upptagna med tanken på människors medellivslängd, men inte alla. I Nature publicerades en brittisk studie (”Life tables of annual life expectancy and mortality for companion dogs in the United Kingdom”, 2022-04-28) där mätdata från 30 563 sällskapshundar som dött mellan 1 januari 2016 och 31 juli 2020 sammanställdes utifrån bland annat kön och ras. Nästa gång min dotter gråter kan jag, även om pinschrar inte presenterades i studien svara:
     “Forskning visar att snittåldern för en hund att dö är 11,2 år. Eftersom vår hund inte är fransk bulldog, de lever i snitt bara 4,5 år, är sannolikheten att hon skulle dö nu mycket liten.”
     Hon skulle ta min hand i sin och andas ut, känna sig trygg med det. Ett tag.
     Medellivslängden för män i Linköping är 82,35 år (2023), något högre än rikssnittet på 81,58 och betydligt högre än snittet för hundar. Det är också betryggande, med den datan verkar det troligt att jag ska dö den 30 oktober 2068 (precis 457 år efter Karl IX:s dödsdag, av alla sammanträffanden, och förresten verkar det som att vår hund nog dör i mars 2028). Det kan jag också berätta om, ifall jag vill odla en relation till min dotter helt tömd på känslomässig mening.
     Tiden är inte densamma för mig som för henne. Både jag och min fru är för barnen födda i en abstrakt dåtid som går att sätta namn på (1980-talet) men som är lika oåtkomlig som 1800-talet. Och 2028 lika långt bort som 2068, framtiden mäts bara som innan eller efter nästa tur till stallet.
     Även om varken jag, vår hund eller någon annan dör de flesta dagarna är döden något stort och otänkbart, inte minst för min dotter som under hösten var på sin första begravning när min mormor dog, 97 år och 1 dag gammal (13 år mer än snittet för hennes hemkommun). Jag var ledsen och grät, förstås, så förtvivlat ledsen att hon som alltid funnits nu var instängd i en kista framför oss utan möjlighet att skicka tillbaka emojis med tveksam relevans när jag skickar bilder på barnen till henne. Mina tårar rann och min dotter satt bredvid och torkade dem med sin lena hand.
     Om ålder mäts i grå hår åldras jag snabbare nu. Hunden också.
     Min mormor var gråhårigast. Barnens farmor näst därefter. Sedan jag. Tre generationer Ackerfors som ett lackmustest för den fjärde.
     Till skillnad från min dotter vet jag att det inte är så det fungerar. Varken grå hår eller förväntad livslängd ger några definitiva svar om den tid vi har kvar. Kanske är det lika bra. Att inte veta något om framtiden finner jag mindre stressande än tanken på att allt definitivt är slut den 30 oktober 2068. Och med tanke på hur den senaste vintern var är det tydligt att man inte ska ta något för givet, aldrig någonsin.
     Så jag plockar upp min bok igen, hundens grånade huvud mot mitt smalben. Hon suckar. Jag suckar. Det är nog ungefär som det ska vara.