Björn Natthiko Lindeblad, Navid Modiri & Caroline Bankler, inläst av Björn Natthiko Lindeblad
5 h 52 min. Albert Bonniers förlag 2020 (2020)
Med orden ”jag vet att du inte är så mycket för det andliga men du borde läsa Jag kan ha fel” blev jag övertygad om att plocka upp föreläsaren och före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblads (1961—2022) självbiografi. Den blev en stor favorit när den kom 2020 och fick ytterligare ett uppsving i och med hans uppmärksammade död tidigare i år. Det finns många sätt att ta sig an bok, men jag tänker att det framförallt är utifrån ett icke-andligt perspektiv jag är intresserad.
Lindeblad föddes i en mycket ekonomiskt välmående familj och mer eller mindre på slentrian hamnade han på Handelshögskolan och i företagsledningar utan att överhuvudtaget vara särskilt intresserad. Han kände sig oengagerad och livet kändes tomt1 och efter några svängar i andra toppskikt hamnade han i ett fattigt skogskloster i Thailand där han blev munk, ett liv som han där och på andra platser praktiserade under nära 17 år innan han flyttade tillbaka till Sverige och försökte återanpassa sig till ett samhälle som förändrats markant mellan 1992 och 2008.
Jag kan ha fel är en ganska klassisk memoar, lösa anekdoter om de anmärkningsvärda bitarna av ett liv, krydda med en livsvisdom eller lärdom. Jag är möjligen en smula raljant, och det speglar till viss del min inledande skepsis men ganska snart insåg jag att det kanske fanns något här även för en sådan som mig.
Lindeblad har några teman2 han återkommer till och jag tycker de äger giltighet även utan någon religiös eller andlig grund.
Det första är att man inte ska tro allt man tänker. Ibland tar hjärnan med oss på tankebanor vi inte vet var de kommer ifrån, som vi inte hade valt att tänka på om vi kunnat välja och som kan få oss att känna saker vi kanske inte vill känna. Det är svårt att dra skiljelinjen mellan tankarna och jaget, men att inte tro på allt man tänker är ett sätt att inte låta självhatet ta över, därtill ett ganska starkt sådant om man får det att fungera.
Det andra är detsamma som bokens titel: ”jag kan ha fel.” Att vara tvärsäker är sällan en särskilt gångbar strategi och även om det finns fakta vi är överväldigande överens om är det klokt att påminna sig om att det inte är omöjligt att man kan ha fel. Ömdjukhet och prestigelöshet är, i min ringa mening, bättre sätt att komma framåt oavsett om det handlar om att nå resultat (sic!) eller om att bara trivas i sitt eget skinn.3
Det tredje är att ”this too shall pass” (även detta kommer att ta slut). Det kan vara en bärande hand i svåra tider eller en påminnelse om att inte ta saker för givet. Det är inte svårt att dra paralleller till den sekulära (och fullkomligt fantastiska) Vårt enda liv (2019) av Martin Hägglund.
Jag har inga problem att skriva under på de tre livinställningarna.
Jag kan ha fel är stundtals mycket berörande, i synnerhet då han skriver om depressionen han drabbades av efter sin återkomst till Sverige och om relationen till hans ALS-drabbade kropp. Personligen finner jag kanske än mer frändskap i inställningen till det materialistiska samhällets tomhet (utan att jag för den sakens skull romantiserar ett skogsklosterliv). Jag hade nog önskat mig ett litterärt bättre verk, men i gengäld fick jag en bra mycket mer allmängiltig bok än vad jag förväntade mig.