Björn von Rosen
100 s. Albert Bonniers förlag 1993 (1966)
Sommaren 1955, skriver författaren och konstnären Björn von Rosen (1905—1989), satt han ofta och skrev i trädgården. Småfåglarna flög omkring honom, fångade insekter och sjöng. Då och då tittade han upp och slängde åt dem några kaksmulor. ”Det var i den omgivningen som jag för första gången lade märke till nötväckan” som blir hans sällskap under många år därefter.
I den korta boken Samtal med en nötvecka berättar von Rosen om den omaka vänskap som uppstod mellan författaren och den lilla fågeln han kallar för Pumpan eftersom hon till en början häckade vid pumpen på gården. Till en början är hon avvaktande, men von Rosens tålamod (han understryker ofta vikten av tålamod när man har med fåglar att göra) och fågels nyfikenhet gör att hon snart inte bara äter nötter ur handen på honom utan påkallar hans uppmärksamhet och emellanåt hämtar honom. ”Vårt förhållande var alltjämt och alltigenom platoniskt”, försäkrar han, men det finns en djup kärleksfullhet och omtanke i hans blick till den lilla nötväckan.
Samtal med en nötväcka är en broms. I en vardag utan tålamod eller tid att bli vän med småfåglar fungerar von Rosens lilla skrift som en meditation över naturen och människans roll i den. Han gör sig visserligen skyldig till antropomorfism emellanåt men varenda enskild fågel blir i mötet med von Rosen ett subjekt med egen agens och vars känslor eller instinkter bör respekteras i sin egen rätt.1
Det är en ynnest att få stanna upp fullständigt i denna stillsamhet, kliva in i trädgården där von Rosen och Pumpan gör sällskap på sitt eget märkliga vis. Den fullständiga kontrasten mot allt som vanligtvis omsluter är ett värmande omslag när kropp och själ känns blåslagna av vardagens krav.