Axel Lindén
154 s. Albert Bonniers förlag 2017 (2017)

När jag nyligen läste Samtal med en nötväcka (1966) trodde jag att jag läst årets stillsammaste naturmeditation, men, skulle det visa sig, mindre än en månad senare fick den konkurrens. Axel Lindéns (f. 1972) Fårdagboken går i Björn von Rosens fotspår.

3 juli

Bää-äh! Där är de. Jag ser dem inte riktigt, men de brukar vara där borta i träddungen. Fåren. Eller får, singular och plural i samma ord. Jag tänker på Horace Engdahl. För några år sedan beundrade jag — eller var jag åtminstone intresserad av — honom och liknande personer. Någon sa att han verkade vara orolig för att bli ensam och betydelselös. Den som är rädd för att bli ensam har kanske aldrig haft riktigt sällskap, den som är rädd för betydelselöshet … Bä.

På detta profetiska[1. Boken gavs ut i slutet av september 2017, innan #metoo briserade på allvar.] vis inleds en över två år lång dagbok om att ha får. Det är egentligen inte mycket mer än så, samtidigt mycket mer än så. Dagboksförfattaren[2. Hur nära det är Lindén själv låter jag vara osagt.] interagerar med fåren trots att de glömmer så snabbt, han drar fram halm, han jagar de får som har rymt och han lagar staket, lagar staket, lagar staket. Ganska ofta betraktar han bara fåren på avstånd.
     För Lindén som flyttade från akademikerliv i storstaden till en gård i Östergötland var steget något annat. Om meningslösheten kom först, sedan meningen, eller om meningen avslöjade meningslösheten framgår inte, men i det småskaliga jordbruket, i fårens närvaro (i närvaro av får) finner han något stillsamt och hållbart. Det kräver sitt jobb, bära får och laga staket är varken enkelt eller lätt, inte ens särskilt roligt alltid, men det är just i det han befinner sig.
     Fårdagboken är en meditation, eller kanske snarare kontemplation, över tillvaron och det samhälle som spjärnar emot. Konkret fårskötsel varvas med tankar kring miljö, relation till djur, modernitet och det är … trivsamt. Lockande.