Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Martin Hägglund
389 s. Profile Books 2019 (2019)
Jag har länge sökt efter en nyckel till att förstå mig själv och mina drivkrafter utifrån min ateism. Om den råder inga tvivel i sig, däremot så är det svårt att värja sig från religion, i synnerhet i moralfrågor. Måste det vara så?
Av en slump snubblade jag över Martin Hägglund (f. 1976), professor vid Yale University, och hans This Life. I den presenterar han begreppen sekulär tro (en. secular faith) och spirituell frihet (en. spiritual freedom) och redogör varför dessa fundament i högre utsträckning förklarar varför vi gör som vi gör, samt hur samhället skulle kunnat vara om vi inte hittat på företeelser som motarbetade detta.
Grundtesen (som jag förstår den, bör väl tilläggas nu när det rör filosofi) är ganska enkel: Anledningen att överhuvudtaget agera är för att vi förstår att saker (exempelvis våra liv, förhållanden, maktstrukturer, en beboelig jord) kan ta slut.1 Därigenom kan vi som individer åta oss att kämpa för att bibehålla eller förändra detta. Att våra liv kommer ta slut är också grunden till att vi vill göra det bästa vi kan av dem.
Det stämmer väl överens med hur jag försöker att leva mitt liv, och varför jag ibland mår dåligt när jag inte lyckas. Jag ska ge ett exempel.
Hägglund menar att vi har flera praktiska identiteter. Dessa är föränderliga över tid och måste prioriteras. I mitt fall och, för stunden, utan inbördes ordning: pappa, partner, författare, arbetskamrat, samhällsengagerad. Dessa identiteter kommer med en rad åtaganden som, om jag inte följer dem, blir till misslyckanden. Tar jag inte hand om mina barn är jag en misslyckad pappa, arbetar jag inte för att förhållandet ska fungera för alla inblandade kommer det att ta slut, skriver jag inte är jag inte mycket till författare och om jag inte verkar för att min arbetsplats och mina kollegor fungerar så är jag ingen vidare arbetskamrat.
När jag lyckas känns det bra, när jag misslyckas känns det dåligt. Alltså borde jag agera utifrån dessa identiteter.
Problemet är att dessa ibland står i motsats till varandra. När jag vabbar får jag dålig samvete över jobbet och när jag jobbar får jag dåligt samvete för barnen. Väljer jag att skriva istället för att umgås med min partner eller ta hand om vårt gemensamma hem finns risken att vi glider isär, men om jag jobbar, tar hand om barn eller lever tillsammans med min partner finns inte mycket tid till skrivande. Och varför engagerar jag mig inte mer i klimatet eller mot rasism och sexism?
Den sekulära tron lägger grunden till dessa åtaganden för jag vet att om jag inte kämpar kommer de ta slut. I motsats till nirvana eller himmelriket som på något sätt lovar en evighet, så finns det inget mer än det här livet och det är en befriande tanke.
Hägglund ägnar en del tid åt att se på berättelsen om Abraham som av Gud uppmanades att offra sin enda son. Eftersom han var en Guds man gjorde han som anbefalldes och hade inte Gud ändrat sig hade Isak dött. Abraham såg mindre värde i Isaks liv i sin egen rätt, än i Guds befallning och det är rimligt eftersom det på andra sidan fanns en vacker evighet på andra sidan. Med logiken om en evighet bortom våra liv är det omöjligt att sörja någon som dör, hen kommer ju till en vacker evighet. Fast vi sörjer ju, ateister som religiösa, och det är ett tecken på att vi, trots allt, förstår att livet är ändligt och sätter ett värde på den döda i sin egen rätt, inte i förhållande till Gud. Den sekulära tron bekräftar det åtagande vi haft gentemot personen vi sörjer och åtagandet fortsätter genom att vi åtar oss att minnas.
För att vara en bok med tydlig ateistisk grund är Hägglund ändå försiktig i sin religionskritik. Nå, det finns motsättningar och självmotsägelser som han pekar på, men diskussionen är inte teologisk utan moralisk: varför gör vi som vi gör?
En större fråga är i så fall det samhälle vi lever i och hur det påverkar våra chanser att leva ett fritt liv.
Med spirituell frihet menar Hägglund alla varelser som har förmågan att bestämma vad de ska göra, resonera kring vad man bör göra och påverka normerna för hur samhället är byggt. Så vitt vi vet är det bara människan, men om djur visar sig kunna det eller om vi i framtiden får andra medvetanden som har dessa förmågor gäller diskussionen om spirituell frihet även dem.
Att vi vill styra våra ändliga liv utefter våra åtaganden är självklart, men frågan är om vi kan det?
Om alla vet att våra liv kommer ta slut så är den mest dyrbara resursen för var och en denna ändliga tid. I mångt och mycket styr det våra val, både gemensamma och individuella. När det tar för mycket tid att hämta vatten anlägger vi en gemensam brunn. När det tar för mycket tid att diska skaffar vi en diskmaskin. Många av mänsklighetens tekniska framsteg är baserat på att frigöra tid som vi kan ägna åt annat.
Problemet, utifrån frågan om sekulär tro och spirituell frihet, är vad detta annat är. I dagens samhälle finns det bara ett sätt att mäta värde som faktiskt betyder något: arbetad tid och ekonomisk vinning. För de allra flesta är arbetet ett nödvändigt ont, baserat på att vi behöver tjäna pengar som vi kan konsumera med åt oss själva och som på olika ställen blir pengar på hög hos de som vinner på vårt arbete och vår konsumtion. Är jag rik kan jag köpa fri tid av dig som jag anlitar att städa så att jag slipper.
Om det bara är arbetad tid som genererar värde är all den fria tiden värdelös. Den genererar inget värde, kostar bara eftersom det är tid vi inte arbetar. Vi är heller inte fria att använda vår ändliga tid på ett sätt som gynnar varken oss själva eller samhället nödvändigtvis. Framförallt är valet inte vårt och kan gå stick i stäv med våra praktiska identiteter, vilket får oss att må dåligt.
Om vi istället omvärderar den fria tiden och bygger samhället utifrån sekulär tro och spirituell frihet får vi en ordning som främjar individuell frihet istället för ekonomisk. Våra individuella åtaganden och våra gemensamma blir synkade. Hägglund går på djupet i sin modell av demokratisk socialism och hur det skulle främja möjligheten att leva våra ändliga liv fria och på ett strukturellt plan som inte skulle vara destruktivt på det sätt kapitalismen fungerar idag (med klimatförstöringar och ekonomisk ojämlikhet på astronomisk nivå). Däremot skriver han att det inte finns några garantier, ens i det systemet, för att allt blir perfekt. Tvärtom är det något man måste arbeta för, men jag finner ändå visionen om att en annan värld är möjlig väldigt trösterik.
This Life har påverkat mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Hägglund har satt ord på mina tankar och låst upp dörrar som låter mig förstå varför jag gör som jag gör och varför det ibland skaver rejält att försöka vara jag i vårt samhälle. Jag ser trådar till hur det var när jag mådde som sämst och till när jag valde att leva mitt ändliga liv så länge det går. Sekulär tro förklarar mina drivkrafter och min känsla av otillräcklighet. Spirituell frihet ringar in en känsla av hopp.
This Life kommer kanske inte ha lika djupgående effekter på alla, men jag vill ändå hoppas att Hägglund kan ta fler med storm.