Om att låta trollet spricka i solen

Solen skiner och det börjar bli vår, om inte sommar. Det har varit en lång och tuff vinter, men värmen gör mig stark och jag känner att det är dags att släpa fram trollet som plågat mig och låta det spricka i solen.

Jag var svag och förvirrad när jag begav mig in i bergakungens sal. Jag tror inte jag hade så mycket val, det hade härjat mig och min närhet för länge och likt en äventyrsbok fylld till bredden av klyschor var det bara jag som kunde rädda oss. Jag var inte ensam, men jag var tvungen att gå ensam – det är så det fungerar. Inget vapen, ingen rustning skulle hjälpa mot vidundrets väldiga käftar. Det var bara att hoppas på att jag i slutändan skulle vara starkare. Som vi hoppades.

I mitten av december nådde mig beskedet om att en vän tagit sitt liv. Han var inte särskilt nära, men likförbannat slog nyheten ned mig. Först blev jag förvånad, sedan ledsen, sedan arg. Han var en av de smartaste, mest kreativa människorna jag haft äran att träffa och på något sätt var det uppenbart att den här världen inte var ämnad för honom. Det som hände var en tragedi för alla i hans närhet och som någon uttryckte det: ”det känns som att världen förlorat en färg.”

När stormen stillats i mig och jag började fundera såg jag snart ett mönster i mina tankar: det här kanske är en möjlighet ändå?

Under en längre tid hade jag känt mig alltmer maktlös, samtidigt som mitt pathos växt sig överdrivet stort. Jag var less på allt från förtryck, högervindar, kapitalism, miljöförstöring till mina vänners alla problem – jag ville lösa allt, rädda alla. Ett orimligt krav som bara jag själv ställde på mig. Trollets skugga stal min energi och efter beskedet om min väns självmord såg jag utväg ur allt det tunga och varje situation erbjöd mig ett sätt att göra slut på allt. Jag såg framför mig hur jag kördes över av bilar och tåg, hur jag ramlade från broar och balkonger, hur jag råkade ut för olyckor och sjukdomar. Jag orkar inte mer. Tack. Adjö.

Det låter som en kris, eller hur? Det trodde jag också. Jag kan ju inte hålla på att tänka såhär för alltid, det kommer gå över om en vecka. Två. Tre. Fyra… Fem… Sex… Sju veckor tog det innan jag inte klarade av tankarna mer. Jag var livrädd, samtidigt som jag dagarna i ända log och skämtade på jobbet och bland folk (missförstå mig rätt, varje leende och skratt var ärligt). Till slut ringde och mailade jag min kurator, bad om råd för nästa steg. Jag fick tid på vårdcentralen och de skickade mig direkt till psykakuten där de gjorde en suicidbedömning. ”Män är mer benägna att lyckas ta sitt liv. Jag kan ju inte veta om du ljuger och har bestämt dig för att göra av med dig ändå” var bland de sista orden jag hörde där, då var det lyckligtvis mer eller mindre klart att jag skulle få gå och träffa min kurator igen. Jag var fortfarande rädd.

(Mitt problem har aldrig varit känslor. Jag tycker om dem och värdesätter att vara både glad och ledsen, alla varianter därav och däremellan och allt som inte ryms i det spannet. Det är och har framförallt varit mina tankar och mitt förnuft – i dess mest värdeneutrala bemärkelse – som satt käppar i hjulet för mig.)

Vad vi sade och hur det sades spelar ingen roll. Hon gjorde ett fantastiskt jobb: tack! Det fanns ett uppenbart problem med mitt Jesus-komplex. Jag, hur bra jag än är och anser mig vara, kan jag inte göra eller leva upp till de krav jag lade på mig själv. Varje komplimang gjorde mig å ena sidan väldigt glad, å andra sidan slog de bara kravspiken djupare in i märgen. Varför kan jag inte rädda världen om jag nu är så bra som jag påstås? Det var en skev och trasig bild av hur jag är och hur jag borde vara. Under våra samtal belystes det gång på gång, ofta i samband med att jag inte kan ta mig själv riktigt på allvar. Dubbla budskap var temat för träffarna, kändes det som, och jag har blivit mycket bättre på att hantera det.

Vid ett tillfälle rämnade min värld. Jag såg igenom mig själv och bildligt örfilades tillbaka till verkligheten. Det var ett hårt slag och just då undrade jag om jag någonsin skulle hitta tillbaka. Framförallt var jag tom som hjärtat hos en oljemiljardär och osäker på hur jag skulle fylla upp mig själv, bli samma fylliga jag som jag ändå gillat att vara tidigare (utan bagaget det medförde). Det platta fallet gav mig utrymme att känna efter vad jag ville, vad jag kände och det var märkligt befriande. Är det så här det känns att inte ha några krav på sig? Är det så här det känns att inte ständigt trycka ner sig själv? Konstigt… och behagligt. Det kanske jag skulle fortsätta med?

Vi knöt ihop säcken för några veckor sedan. Jag har aldrig känt mig så stark, så inspirerad och så lätt som nu. Om det i första hand beror på att solen krupit upp ur sin vinterdvala och värmer mina tyngda axlar kan jag inte svara på. Visst, det gör nog sitt till.

Solen ger mig styrka när jag går genom bergakungens mörka korridorer. Jag hör hans varma frustande långt innan jag tvingas stirra in i hans stora gulnade ögon. Blicken flackar, det är jag som har övertaget och jag växer. Med en fast hand tar jag tag i trollets krage och släpar med honom mot utgången. Han sparkar, försöker komma loss, och det dammar från det vårtorra gruset. Han sliter och kränger, men han har inte en chans när jag slänger ut honom i solen. Trollet spricker och lämnar efter sig en hög med småsten. Jag tar med mig en, som ett minne tillsammans med erfarenheterna från den här vintern, resten låter jag ligga så att de snart blandas med det övriga gruset och trampas ned.

Det är ingen lätt saga det här, men den har ett lyckligt slut. Vilka äventyr som väntar mig vet jag inte, men oavsett vad det blir kommer jag att uppskatta resan.

Oändlig kärlek till er som stått vid min sida och tänker göra det även framöver.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

6 Comments

  1. Vackert, väldigt vackert. Jag blir tårögd av att läsa vad du skriver. Tack för att du delar med dig. Att rota i sin själs mörkare skrymslen är inte särskilt behagligt, även om det är nyttigt. Hoppas att du har lärt dig att ta hand om dig själv lite bättre.

  2. Jag är glad att läsa att du klarade pärsen. Jag blev också chockad över nyheten att X hade valt att gå genom den svarta porten. Underbart att du istället valde att stanna hos oss i ljuset. Modigt av dig att tala öppet om det också.

  3. Modigt och starkt av dig att formulera din erfarenhet på det här viset. Din berättelse är väldigt snarlik vad jag själv upplever på nära håll här och nu, det med krav och självbild som är i konflikt med varandra. Det är nyttigt att lära sig hur man undviker att trycka ned sig själv och skapa kravbilder som man inte kan uppnå :).

  4. Tack! Jag ser det kanske inte som särskilt modigt, men det är erfarenheter jag gärna delar med mig av både för min och för andras skull.

  5. Har saknat dej hela livet, Martin…..
    Varför tillät vi andra att styra vårt liv?
    Älskar dej.

Kommentera