Under jullovet bänkade sig hela familjen för att titta på Sune i Grekland (2012), en på alla sätt förskräcklig film som bara nästan räddades av Morgan Alling och Julia Dufvenius. I en scen sitter pappa Rudolf (spelad av Alling) på toa och gråter.
”Det där är du pappa”, ropade barnen, skrattade och pekade på teven.
De skrattade och jag skrattade kanske också, men mest gjorde det väldigt ont. Vid tillfället hade jag inte varit på jobbet på nästan två månader på grund av en depression. Gångerna jag gråtit på toan var många, men oftast trodde jag att ingen såg.
Det var en rörig sensommar och höst. Bra. Dåligt. Roligt. Konstigt. Jobbigt. Rörigt. En karusell av känslor som höll på att stanna av och det var tänkt att jag skulle arkivera händelserna och låta kropp och själ komma i kapp. Det kändes egentligen … helt okej.
Klockan 8.14 tisdagen den 30 oktober var det som om allting tog slut, som om ett svart hål öppnade sig i mitt inre och sög i sig alla de gränser som utgjorde min plats i världen. Jag satt i bilen i färd med att parkera, lämna hunden hos hundvakten, köra vidare, parkera, gå till jobbet. Så många gånger jag åkt samma väg, utfört samma handlingar, nästan rituellt. Aldrig förut hade det känts så lockande att gasa på, köra allt jag kunde in i ett brofundament.
Jag gjorde inte det. Förmodligen saknar jag den sortens spontanitet som skulle krävts. I stället sjukanmälde jag mig och åkte hem för att inte komma tillbaka på länge.
Jag började göra en spellista – ”The Sound of Another Fall 2023” – i vilken jag lät andra säga det jag inte hade några ord för. Det är kanonlåtar allihop, tveklöst. Låtar som jag lyssnat på så många gånger att de är mer eller mindre internerade i mig. Det var titlar som ”Dear God, I Hate Myself” med Xiu Xiu, ”The Funeral” med Band of Horse, ”Dying on a Vine” med John Cale, ”bury a friend” med Billie Eilish, ”To Lose Someone” med Taken By Trees, ”Where Is My Mind?” med Pixies, ”Paint it Black” med The Rolling Stones, ”How It Ends” med DeVotchKa, ”Du kan dö nu” med Anna von Hausswolff, ”I Might Be Wrong” med Radiohead, ”Release Me” med Oh Laura, ”Crazy” med Gnarls Barkley och ”Skadat exemplar” med Säkert!. När jag så här i efterhand tittar på listan inser jag att det kanske var bland det mest självdestruktiva jag kunde göra. Ändå på något sätt nödvändigt. (Och när jag nu lyssnar på spellistan är det utan sorgkanter.)
I en av låtarna, ”I Sing I Swim” av isländska bandet Seabear, sjunger de ”Human skin/ can be hard to live in”, och nog är det så. När man väl befinner sig i en depression spelar det ingen större roll hur man hamnat där. Och för min del var nog känslan av att ha tagit slut exakt vad som skedde. Stort behov av återhämtning. Inga nätter med obruten sömn, inga stunder att bara andas, ingen närhet, för vardagen är obönhörlig när den väl sväller och tar över.
De första dagarna i total ensamhet satt jag bara i soffan och glodde rakt fram, tvärs genom vårt inpackade uterum. När tvättmaskinen pep hängde jag kläderna och satte i gång en ny maskin. Gick tillbaka till soffan till dess att två timmar passerat och jag kunde upprepa proceduren. Jag befann mig i ett vakuum dit inget annat nådde än panikångesten och tvättmaskinens signaler. Jag lapade i mig varje sekund av tystnad för att försöka vara människa när väl familjen kom hem från sina åtaganden.
Det gick så där.
Min son älskar filmen Insidan ut (2015). Det gör jag med. I den får vi följa de fem känslorna Glädje, Vemod, Ilska, Rädsla och Avsky och deras försök att styra den elvaåriga Jenny från huvudkontoret. Genom filmen konkretiseras de kemiska och elektriska processer som är våra hjärnor på ett sätt som är väldigt fint. När Jenny flyttar till en ny stad får känslorna mycket på sitt bord och Glädje som tidigare stått för det mesta av arbetet får nu se Jenny fyllas av minnen skapade av de andra känslorna. Så kan det inte få vara.
Nästan dagligen fick jag bredvid min son se Jennys minnen präglas av Vemod. Även gamla minnen, fina och glada minnen, kunde efter en liten beröring ändras till vemodets blå.
”Det är Vemod som styr mig”, ville jag skrika men satt oftast tyst.
När Jennys kärnminnen (vilka färgar hennes personlighet) trillar ur systemet slocknar de inre öar som fungerar som motorer för hennes intressen. Den första ön som slocknade för mig var läsningsön.
Med tid och rum för mig själv försökte jag läsa, men de böcker jag höll på med var som om de lösts upp till pappersmassa, en ogenomtränglig gröt (ytan sylt) som jag försökte se genom. Min blick fick inget fäste och min hjärna gled av böckerna som vore de täckta i såpa. Jag hade hört så många berättelser om folk som tappat förmågan att läsa böcker, längre texter, efter depressioner och även om det är en liten sak i sammanhanget var det svårt att inte låta det bli ytterligare en börda.
I ett sista desperat försök plockade jag upp Hundra år av ensamhet igen. Jag har läst den förut, så många gånger, och när jag slog upp den, läste ”Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen” var det som att komma hem. Bokens pärmar blev ett skyddande hölje och utrymmet inuti var, än en gång, bara mitt.
Familjen Buendía präglas av en ensamhet som inte är rumslig eller social. Snarare är det insikten om att även om man lever tillsammans så dör man ensam, en insikt barnen i familjen tycks födas med och som blir en parameter i alla deras beslut. Att familjepatriarken José Arcadio Buendía alls tar sin fru Ursula och äldsta sonen José Arcadio och flyr över bergen till platsen som ska komma att kallas Macondo beror på det dåliga samvete som drabbat dem efter att José Arcadio Buendía spetsat Prudencio Aguilar på en lans i en duell efter att den senare förolämpat de förre i efterspelet av en tuppfäktning. Väl i Macondo läggs profetian om familjen fram, oläslig till dess att den uppfylls. Likt en kollektiv depression vars blotta närvaro gör allting annat omöjligt eller åtminstone onödigt.
För min del var det aldrig ensamhet som präglade läsningen, snarare en tillhörighet genom vilken jag kunde hålla min läsningsö i gång lite till.
När jag väl räddat mig undan total katatoni graviterade jag ändå mot soffan. Att läsa fungerade, men inte för jämnan, och när jag inte läste tittade jag på Bäst i test. Inte svenska Bäst i test, bör tilläggas, utan de säsonger av det brittiska originalet Taskmaster som låg på SVTPlay. Och när jag var klar med dem: först nya zeeländska, sedan norska. Tillsammans med alla dessa komiker kunde jag skratta högt, om så bara för en stund. Jag kunde skratta åt dem och med dem och det var en fullständigt nödvändig motvikt, för vid alla andra tillfällen tänkte jag på döden.
Första gången jag på allvar hade självmordstankar var vintern 2010–2011. Med en oroväckande intensitet uppfyllde de varje utrymme av mitt inre. Varje buss, varje bro, varje burk, varje rep, varje vass egg var en hypotes. Jag hade mått skit förr, men först i och med en bekants alltför tidiga frånfälle öppnades dörren till en utväg. Jag fick hjälp då, pratade mig ur det och pratade mig ur det igen och igen och igen vid varje bakslag. Dörren stod alltid på glänt, kommer kanske alltid göra det, och jag ägnade så mycket kraft åt att låta tankarna passera. Först i efterhand har jag förstått att lika lite som man kan låta bli att tänka på en blå elefant om någon säger åt en att absolut inte tänka på en blå elefant, lika lite kan man tvinga sig att inte tänka på döden.
Nu var intensiteten i mina tankar, frekvensen och effekten, mycket starkare än förr. Och jag tror att det var fullständigt avgörande att läkaren jag träffade tog mig på allvar.
Ola Klüft, sångaren i The Perishers, har tillsammans med Annika Norlin spelat in sången ”Funky Nassau” som även den finns i min spellista. Den börjar:
Går in i ett rum
Där ropar dom mitt namn
Där vet dom vem jag är och vad jag vill
Amy Winehouse står på scen
Och plötsligt är hon frisk
Hon sjunger en musik jag aldrig hörtDöden tänkte jag mig så
Döden tänkte jag mig så
Döden tänkte jag mig så
Just så
”Döden tänkte jag mig så”, sjunger han och jag ägnade hela dagar åt att tänka mig döden utan att någonsin bottna. Jag tror varken på himmel eller helvete, jag förutsätter att döden är en stor intighet, en händelse mycket mer oerhörd för dem som blir kvar än för den som dör. Trots att jag är, sägs det, en kreativ person som skrivit böcker, hittat på spel och tecknat saker som inte finns, är döden som koncept ett tomrum. Åh, om Amy Winehouse bara stod på scen i mitt efterliv, om det fanns ett rum där någon vet vem jag är och kanske också vad jag vill.
Men nej, tomheten jag kände gällde även döden. Och att känna ingenting är ibland lockande.
Därför var det fullständigt nödvändigt att väga upp min inre svärta med fläckar av rött, guld och bubblande skratt.
”Du vet definitionen av galenskap …”, säger min läkare, ”att göra samma sak och förvänta sig nya resultat.”
Vid alla tidigare depressiva episoder har jag avböjt eller undvikit medicinering. Det har funkat bra att prata om det, har jag tänkt, och sanningen att säga har nog pratandet räddat livet på mig.
Vi män är inte alltid så bra på det annars. Att känna sig odödlig och nyttig har varit en manlig farsot som orsakat så mycket elände i tusentals år. Det finns tusen sätt att inte ta ansvar för sitt mående – våld, alkohol, droger, slutenhet, tillbakadragenhet, et cetera, et cetera – men det finns bara ett att göra det. Och det är inte att låta en partner göra allt emotionellt arbete. Det är inte heller att ta med familjen till en fyr.
”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig”, inleder Tove Jansson sin Pappan och havet (1965). Det är hans första trevande steg in i en depression. Han som alltid behövts var nu utan uppenbar uppgift medan andra sysslade med sitt. Han varnar sin familj för hettan och bränderna och tar sedan en tupplur. När han vaknar igen berättar de att det redan varit en brand men att de släckte den, bara så där. Inte ens vid en sådan monumental katastrof som en brand i augusti tillåts Muminpappan att vara nödvändig. Bara med blicken fäst i den blå glaskula som finns i trädgårdens, kanske hela universums, mitt känner han det som om hans familj behöver beskydd.
För att bryta Muminpappans monotoni och melankoli föreslår Muminmamman att de ska flytta till fyren pappan alltid pratar om. Efter en seglats där pappan utsätter sin familj för onödiga faror för äventyrets skull kommer de fram till en fyr som inte lyser och ett tak som läcker in, klippor där inget växer och ett hav som hela tiden piskar vågorna högt upp på land. Här behövs Muminpappan. Här mår han väl.
Men det är en omogen vuxen han ska föreställa. Varje motgång blir en sten på hans börda och i stället för att laga taket och bygga möbler vill han göra något stort. Han fiskar, börjar loda i den lilla sjön som bildats på ön och sitter på en avskild klippkant och skriver ner stora tankar om havet i sin bok.
När jag läser Pappan och havet känner jag mig samtidigt sedd och utpekad. Jag har inte alls samma behov av att visa mig vara en alfahanne, men nog kan jag skriva under på den strävan efter självförverkligande och bekräftelse som Muminpappan ger uttryck för. Att tillvaron skaver på ett obestämt sätt som får en att nästan tvivla på sin egen existens.
Fast i ännu högre grad identifierar jag mig med Muminmamman och Mumintrollet. (Den enda jag aldrig lyckats hitta gemensam grund med är Lilla My och hennes uppbyggliga ilska.)
Muminmamman saknar sin trädgård. Hon är ingen Candide, men hennes rötter når djupt i jorden och på de karga klipporna får hon inget fäste. Hon samlar tång för att anlägga en trädgård, tång som havet drar tillbaka ner i djupet. Att samla och såga ved blir hennes egen lek, ett konstruktivt pysslande som får vara bara hennes när Muminpappan alltmer tar över syret på ön. Inne i fyren fyller hon väggarna med målningar, bilder över Mumindalen och mammor överallt i den prunkande växtligheten. Hon söker konstruktiva och kreativa utlopp som verktyg för att inte bli förtvivlad i en förtvivlad situation.
Mumintrollet, å sin sida, är förföljd av Mårran som tagit sig från Mumindalen till ön och Mårran varken pratar man med eller om. Hon är så kall att marken för alltid fryser där hon har suttit och får träden att flytta på sig, så härjad av sin ensamhet att den smittar av sig på andra. På så sätt liknar Mårran kanske Buendíanerna från Hundra år av ensamhet, även om de flesta nog har mer gemensamt med Muminpappan. Utan att berätta för sin familj tar Mumintrollet stormlyktan och går ner till stranden där Mårran väntar. I skenet av lampan dansar hon på sitt eget vidunderliga vis.
Om Mårran för Mumintrollet är ensamhetens melankoli är sjöhästarna hennes motsats. På ön hittar Mumintrollet en silverskimrande hästsko vilken blir upprinnelsen till en nära nog besatthet att komma sjöhästarna nära, trots mammans invändning att man inte kan bli vän med dem. De är lättsinniga, vackra och undflyende liksom lyckan man längtar efter.
Mårran är ensam men tillgänglig, sjöhästarna vackra med ouppnåeliga. Således är det Mårran Mumintrollet knyter sina band till i slutänden. Inte för att han anammar ensamheten utan för att när Mårran väl får se ljuset och får dansa så verkar hon i det närmaste lycklig.
Jag tror att man begår ett misstag om man läser Tove Janssons böcker metaforiskt. Det räcker gott att tänka sig att det i Mumintrollens enkla värld där nästan alla omnämns i bestämd form och ingenting är generellt finns utrymme att ge uttryck för alla möjliga lidanden och tillstånd. I stället kan vi notera att Mumindalen lider en oerhörd brist på utbildad vårdpersonal inom psykiatri, något som ger oss möjlighet att bemöta våra åkommor på rimligare vis än dessa uppdiktade troll.
Min medicin ska trappas upp i lagom takt. Jag läser inte bipacksedeln lika noga som jag borde, men genom att se symptomen framför mig i svart på vitt möter jag biverkningarna, som beskrivits som förjävliga, med vad som inte kan beskrivas som stoiskt lugn men åtminstone någon form av strategi.
Jag är konstant illamående i tre veckor. Matlusten försvinner helt och tröttheten ligger som ett tyngdtäcke över mig. Jag fylls av en rastlöshet som får mig att stryka över armarna, klia i huvudet, flacka med blicken, ett tillstånd som bara lindras i perioderna av katatoni då jag är fullt och fast övertygad om att det inte spelar någon roll om jag lever eller är död. Jag ligger större delen av dagarna i fosterställning på soffan med en filt över huvudet och tänker att det är bara biverkningar, det är bara biverkningar, det är bara biverkningar och om tre veckor är de kanske mildare och då spelar det någon roll om jag lever eller är död.
Jag lägger bildligt all min skit på vardagsrumsbordet och låter det vara under dessa veckor. Det finns inga förväntningar på mig och det är knappt att jag ser teven genom slagghögen men det får vara så. Där den ligger kan den inte smyga sig på mig, min veka exorcism sätter biverkningarna i karantän. De som fortfarande lever efter tre veckor får jag ta hand om då.
Och sedan blir det bättre. Inte över en natt, men gradvis. Humöret blir stabilare, panikångestkänningarna avtar nästan helt, biverkningarna försvinner.
Alla biverkningar? (Här bryter berättarrösten från Asterix-filmerna in.) Nej! En liten biverkning som upprätthåller en enveten brist på matlust vägrar att ge upp. Den fortsätter envist att göra motstånd! Och den gör inte livet lätt för den alltmer magra Martin.
Jag besökte min mormor precis innan jag skulle trappa upp medicinen. Det var en fin stund, tycker jag, två själar på utmattningens brant. Vår hund hoppade upp och lade sig till rätta i min mormors säng och jag satt på rullatorn och åkte långsamt och rastlöst fram och tillbaka, jag läste högt ur morgontidningen om en avgående chef och vi pratade om allt och inget i den korta stund vi orkade.
Väl hemma igen, samma dag eller dagen efter, ringde mormor.
”Jag ser att du blivit mager”, sa hon uppfordrande, ”Du får inte sluta äta.”
”Ptja, jag har ingen matlust”, svarade jag och hade svårt att tänka mig att det kunde vara så illa.
Jag ägde ingen våg, vägde mig mycket sällan, oftast bara när jag var med hunden på kloklippningen och ingen såg på. Min vikt har varit mer eller mindre konstant i säkert över ett decennium. Varje försök att motionera eller träna har fallit på att det varit så förskräckligt tråkigt och jag hade mer eller mindre givit upp eller åtminstone slutat bekymra mig över det. Men mormors ord fick mig att köpa en våg.
”Varför har du för stora byxor?” frågade min dotter för några kvällar sedan.
Ja, varför?
Jag tänker inte dagligen på döden, men det utrymmet som frigjorts fylls nu med tankar på min kropp. Så länge jag kan minnas har jag burit på komplex för mitt utseende. Mina tänder, min mun, mina kinder, mina öron, min haka, mina ögon, mitt hår, min behåring, mitt plufs, min muskelsvaghet, mina åderbråck, mina födelsemärken. Inte en dag sedan barndomen har jag sett mig i en spegel eller på fotografi och tyckt att jag sett bra ut och för att inte förgås av självhat har jag ägnat fantastiska mängder energi åt att ignorera det jag inte kan eller orkar göra något åt.
”Det går inte att sminka en gris”, har jag sagt och menat mig.
Sedan jag senast vägde mig innan depressionen har jag tappat närmare tio kilo. Utan att egentligen märka något. Och när jag ser mig själv, när jag tar i min kropp kan jag heller inte känna att det skulle stämma. Det är samma vämjeliga kropp. Jag tror inte mitt viktras började i och med medicinen, det vore för enkelt att skylla allt på den, men det är klart att dess bieffekter inte har hjälpt mig hålla vikten.
Det här köttfordonet jag har blivit tilldelad har blivit ett föremål för mina skämt och jag har lyckats frikoppla mig från det, mycket tack vare privilegiet att jag sluppit allvarliga fordonsfel. Men nu är det mjukvaran det är fel på och om jag fortsätter att tappa i vikt måste jag kanske byta medicin och genomgå nya vedervärdiga veckor.
I min spellista ligger den alldeles fantastiska ”Större än du tror” av och med Pelle Ossler som länge spelade gitarr tillsammans med Thåström. På en finstämd skånska sjunger han om hur sångarjaget hittade en bild på en pojke, tolv-tretton år, tagen i profil. Pojken stirrar tomt och tänker: Hur ska detta sluta? Vad ska jag bli av? En liten människa som skulle kunnat vara du eller jag. Jaget hittade en diagnos, inte imponerande men ett kvitto på all den tid ingen förstått. Om jaget kunde ringa genom tiden till när pojken inte ville bli stor skulle han berätta vad han vet nu, du är större än du tror och mycket mer än en diagnos. Du är större än du tror.
Första gången jag hörde låten slog den an en ton i mig som jag inte begrep då men som nog på något sätt legat latent inuti mig i väntan på att spricka genom min hud. Och sprack gjorde den, strax efter att jag först pratat med läkaren som såg mitt depressiva tillstånd, och jag satt vid köksbordet och grät otröstligt i min ensamhet.
Jag var så uppslukad av mitt mörker att det genom orden ”du är mer än en diagnos, du är större än du tror” riktades en spotlight rakt in i mitt hjärta. Där, visade den, där är det det gör så jävla ont. Det är där ditt sänke sitter och det kommer smärta att få loss det, men du är både större och starkare än sänket. Sitt här. Gråt. Skrik. Det kommer inte lossna nu, men det finns ännu tid.
Den diagnos som verkar troligast men ännu inte helt bekräftats (om det någonsin kommer göras) är ”recidiverande depression”, en återkommande depression som kanske aldrig kommer försvinna helt. Och ja, om jag är nere på botten och sprattlar ungefär var artonde månad är det kanske något kliniskt fel, inte ”bara” en skörhet (som kan vara nog så jobbig). Jag har redan tröttnat på att trycka ut piller ur medicinkartor varenda morgon, men jag är alltmer inställd på att det här nog är något jag får leva med.
Jag har blivit bättre på att inte älta, en fullständig nödvändighet i och med att jag minns alla fel jag gjort med en skräckinjagande klarhet. Det är nog tur, med facit någotsånär i hand. Hur hade jag mått …? Vad hade jag klarat av …? Vad hade jag besparat mig och mina nära och kära om jag redan för över ett decennium fått den hjälp jag nu fått? En diagnos som ett kvitto på all den tid ingen, inte ens jag, förstått. Det är en stilla undran, men ingen jag kan göra något åt nu. Det finns bara framåt.
Jag gråter mig till sömns i princip varje kväll. Det är sorgtömda tårar, som om alla tårar jag inte gråtit under hösten rinner ur när kärlet tippas. Jag märker inte av det då, känner bara det torra spåret av salt ur ögonvrån på morgonen.
Jag jobbar igen, försöker ta mig ut bland folk. Jag känner stresspåslagen men måste inte springa därifrån. Det är en hackig läkningsprocess jag befinner mig i, försöker göra val för min egen skull men mina förväntningar på mig själv är så ur synk att bakslagen bankar ner mig i marken. Den svagt uppåtgående men jämna trend jag hoppades på visade sig vara en trappa av lösa brädor och det är svårt, ja nästan omöjligt, för mig att veta vad som är hack och vad som är fel på riktigt.
Men jag är väl omhändertagen. Jag har fina kontakter på vårdcentralen som tagit mig på allvar från första stund, jag har en familj som stöttar och älskar mig när jag själv har svårt att göra det och vänner, bekanta och kollegor som mött mig med sådan värme att jag känner mig överväldigad. En annan låt i min spellista är ”Timshel” av Mumford & Sons. När min bror dog lyssnade jag på den gång på gång på gång på gång. ”You are not alone in this”, sjöng de då och det sjunger de nu.
Bakslagen är inte heller allt.
Jag har hittat en vinterjacka jag vill ha. Ny är den på tok för dyr, men begagnad kanske jag kan hitta en som passar utan att ruinera oss. Den har potential att hålla alla vintrar i resten av mitt liv. Och innerfodret på min vårjacka har spruckit, men det är en favorit och det vore synd om den inte gick att rädda (mamma har lovat att laga den). Här hemma klurar vi på sommarsemester till kontinenten och exakt hur jobbigt det skulle vara att göra långa tågresor med barnen. Jag funderar på att registrera ett företag och kanske våga satsa på det jag tycker är roligt och är bra på. Och jag är sugen på att göra (minst) en ny tatuering …
Det finns en framtid där någonstans, obestämd, med eller utan jackor, semesterresor och tatueringar, en oviss framtid jag gärna vill vara med om och som jag varit så förtvivlat rädd att beröva mig.
På min vänsterarm finns en tatuering av en labyrint jag gjorde efter att jag tyckte mig ha landat på fötter efter mina första suicidtankar för alla dessa år sedan. Jag har gjort motivet själv och jag vet att jag hittar ut.