Italo Calvino, i översättning av Estrid Tengren, omslag formgett av Håkan Liljemärker
175 s. Natur & Kultur1 2017
I original på italienska Le città invisibili (1972)
Under 1200-talet ska handelsmannen och upptäcktsresanden Marco Polo ha fungerat som sändebud åt den mongoliska kejsaren Kublai Khan. Han besökte nuvarande bland annat Indien, Indonesien och Sri Lanka samt många platser kejsaren inte hade någon kännedom om sedan tidigare. De samtal som de båda männen höll, i någon dimension av vår verklighet, ligger till grund för den italienske författaren Italo Calvinos (1923—1985) prosalyriska roman De osynliga städerna.
I staden Isadora har alla hus spiraltrappor med infattade snäckor, i den gråa Fedora kan man se djupt in glaskulor och där skymta staden som den kunde ha blivit, i Cloe pratar invånarna inte med varandra när de möts, nej, i stället föreställer de sig tusen saker om varandra och går vidare. Bara en av Eutropias många identiska städer är bebodda och när alla tröttnat på sina liv byter de stad och byter därmed också liv och Tecla är en ständigt pågående arbetsplats för att för alltid stävja förfallet. Dessa och femtio andra städer beskriver Marco Polo i fantastiska ordalag inför hans kejserliga höghet som försöker förstå att dessa platser kan finnas, medan dem han hittar på själv inte gör det.
”I någon dimension” skrev jag ovan och det är viktigt att ha i åtanke när man läser boken som skulle kunna misstas för en historisk roman men nog inte är det, alls. Däremot är den ett experimentellt verk, samma andas barn som böcker av Georges Perec och Jorge Luis Borges, monumentalt och fantasieggande i sin enkelhet och rymmer säkerligen mycket mer av samtidskommentar och tänkvärda perspektiv än vad som går att förstå vid en enda genomläsning. På så sätt tror jag att De osynliga städerna i allra högsta grad är en bok jag kommer att återkomma till.