Anna Froster, Roine Magnusson (foto) & Patrik Larsson (foto), omslag formgett av Lukas Möllersten
237 s. Bonnier fakta 2024 (2024)
I Melodifestivalen, Let’s Dance och på motorvägar; via ombud har våtmarkerna som biotop smugit sig in i våra medvetanden för att stanna. Det är bra det, för en att återställa våtmarker är ett av de billigaste och bästa sätten att binda kol och att främja artrikedom. Frågan är om Naturskyddsföreningens årliga bok hade varit den finfina Våtmark av miljöjournalisten Anna Froster (f. 1980) med fantastiska fotografier av Roine Magnusson och Patrik Larsson, om inte aktivister banat vägen även här.
Angarnssjöängen i Uppland. Hornborgarsjön i Västergötland. Stubba i Lappland, Dumme mosse i Småland. Mingen i Medelpad. Sjaunja i Lappland. Innan vi ens kommit fram till innehållsförteckningen ligger våtmarkerna framför oss. Bedövande vackra landskap, bruna myrar, gröna näckrosblad eller vattenbryn i full blom. Det spelar ingen roll, egentligen, för hela anledningen till att vi alls befinner oss där vi gör är denna instrumentella syn på naturen. Förr ansågs vattensjuka marker vara ett otyg, de dikades ur för att skapa odlingsmark eller plundras på torv, med resultatet att den balans våtmarkerna upprätthållit nu är satt ur spel och ger varken skydd mot översvämningar eller torka.
I tio kapitel utforskar Froster våtmarkerna ur olika synvinklar. Hon berättar om storkar och grodor, om aktivister och torvtäkter. Genom dem målar hon upp en bild av våtmarkerna i sin egen rätt, varför de är viktiga och vad som håller på att ske med dem trots att vi vet så väldigt mycket om vad som håller på att förloras. Frosters texter i kombination med Magnussons och Larssons bilder bjuder på en meditativ och lärorik rundtur i myrmark, kärr och andra våtmarker. Våtmark är på så sätt den fördjupning som titeln utlovar, en väg vidare i stället för att irritera sig på att några tillfälligt och i nuet stört att något bara fortgår utan tanke på framtiden.