Andreas Ekström
154 s. Weyler 2018 (2018)
Jag googlar ordet ”hitta”: finner ”Hitta.se”, ”Eniro”, ”Hitta till och på Högskolan Kristianstad”, ”ATG Tillsammans”. Varken bland träffarna eller bland googles automatiska förslag ser jag något om ordet ”hitta”. Jag bläddrar och bläddrar bland länkarna men ingenstans en definition, bara platser och företag som vill bli funna. Lägger jag till ”att” framför blir google marginellt mer hjälpsamt och bland träffarna där hittar jag journalisten Andreas Ekströms (f. 1975) lilla essäbok Att hitta.
Trots sin litenhet är Att hitta en spretig bok, i ordets mest positiva betydelse. Trogen essägenren vandrar den hit och dit mellan ämnen och tankar och smälter ihop reflektioner kring Google-sökningar med intervjuer med en kartritare, en örlogskapten och Rebecka Törnqvist, samt biografiska stycken om Ekströms sjukdom som råkar vara ett sökande, i hopp om ett snart hittande. Någon riktig tes finns inte riktigt, det är framförallt ett resonerande kring hittande och sökande. Tekniken tycks ha gjort oss sämre på att hitta själva, framförallt geografiskt, och det som förr gjordes med karta, minne och lokalsinne tar vi nu hjälp av en app för1. Samtidigt hittar vi kanske mer information, inte nödvändigtvis den vi är ute efter och tekniken (eller de som avgör hur tekniken ska prioritera) kurerar innehållet till ett som stämmer överens med vad ”alla andra” söker efter. Kanske stämmer det, kanske får det oss att snubbla över konspirationsteorier och falsarier.
Ekström önskar dels långsamhet och eftertänksam, vilket jag sympatiserar med till fullo. Att offentliga handlingar inte är ett klick bort är trots allt en bra sak, för en inbyggd tröghet hindrar sannolikt många som bara är nyfikna. Dels läser jag in ett personligt ansvar, en uppmaning att som enskild individ sovra, ställa frågor, lära sig och träna upp förmågor, fundera kring innehåll, välja aktivt istället för att konsumera passivt. Plötsligt en dag kan det vara för sent.
Att hitta har ingen riktig början eller slut, de sex kapitlen kan i princip läsas fristående. Sättet Ekström tar sig an ämnet, hittandet, är medryckande och jag uppskattar spretigheten och den prövande tonen och den passar temat ypperligt. Boken är inte bara innehållsligt en diskussion om att hitta, även i själva formen och praktiken är den sökande, hittande, letande.
Det är en fin bok med ett uns av sorg.