The Crying of Lot 49

Originaltitel: The Crying of Lot 49
Författare: Thomas Pynchon
Utgivningsår: 1966
Tryckår: 2006
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 152
Förlag: HarperCollins
ISBN: 978-0-06-091307-6

Thomas Pynchon – denna mystiska författare – skriver i allmänhet mycket långa böcker, men The Crying of Lot 49 är bara 152 sidor och med tanke på Pynchons rykte om att skriva rätt märkliga texter tänkte jag att den här boken kunde vara en bra inkörsport. Det verkar som att misstanken var korrekt.

Det verkar finnas en konspiration och Oedipa Maas blir ofrivilligt indragen då hennes tidigare pojkvän Pierce Inverarity dör. Det visar sig att det funnits ett alternativt postföretag bredvid det kända Thurn und Taxis och även om spåren av det andra företaget till synes är utsuddade lever de fortfarande och kommunicerar via ett system som kallas W.A.S.T.E.. Som en detektiv söker hon kopplingen mellan pjäsen The Courier’s Tragedy och Trystero, det alternativa bolaget.

Det intressanta med handlingen är att den är spännande och på samma gång inte särskilt viktig. Jag vet inte riktigt hur det går ihop, men snarare blir historien en transportsträcka för att visa upp alla de tokiga karaktärerna i ett sammanhang som får dem att blomstra. För det finns stor humor att hämta i The Crying of Lot 49, både karaktärer och situationer bjuder på många skratt (och dessutom på en hel del höjda ögonbryn och förvirrade ögonblick). Det är tillräckligt bra för att man ska kunna läsa boken enbart för humorns skull. Lyckligtvis bjuder Pynchon på ett bra språk som ger ytterligare en dimension till upplevelsen. Förvirring och språk gör att man inte nödvändigtvis hänger med på allting som händer eller förstår alla samband, men det är inte heller nödvädnigt för att man ska få ut något av boken. Det är snarare som att även om man närläser så känns det som har råkat tänka på något annat en liten stund. Drömskt kanske man kan kalla det. Definitivt inte negativt.

Är The Crying of Lot 49 ett bra exempel på författarens förmåga kan jag verkligen tänka mig att ge mig på något längre i framtiden. Har man inte läst Thomas Pynchon tidigare ska man verkligen börja här.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

6 Comments

  1. Ja, The Crying of Lot 49 är ett bra exempel på Pynchons stil. De andra böckerna är likadana förutom att allt är i en större skala: invecklade intriger, vansinniga karaktärer och märkliga anekdoter och lösryckta episoder. Det är därför jag brukar rekommendera den här som inkörsport till författarskapet. :)

      1. Är ett extremt Pynchon-fan själv, har läst allt två gånger och väntar bara på den nya… Tycker att du ska de dig på Mason & Dixon som nummer två om du är sugen på mer. Lite lättillgängligare än Gravity’s rainbow, och i mitt helt klart hans bästa. :)

        1. Mason & Dixon alltså? Ja, kanske. Den är väl bara 600 sidor eller något sådant? ;-) Han skriver långt, den där Pynchon och jag antar att man måste köpa det för att uppskatta honom till fullo. Anledningen till att jag är mest sugen på Gravity’s Rainbow är förmodligen för att den är den mest omtalade av hans böcker och den som jag upplever att flest refererar till.

  2. Japp, nu har jag också läst den och jag håller väl med om det mesta du säger och också det som sägs i kommentarerna. Gravity’s Rainbow är mer av allting vilket i de flesta fall betyder att den också är bättre. Jag har ju inte läst Mason & Dixon så jag kan inte uttala mig om just det, tyvärr.

Kommentera