Gabrielle Zevin, i översättning av Niclas Nilsson, inläst av Charlotta Jonsson
17 h 10 min. Albert Bonniers förlag 2023)
I original på engelska Tomorrow, and Tomorrow, and Tomorrow (2022)
”Jag ska bara spela det här livet tills jag dör.”
Jag och många dator- och tv-spelare har nog yttrat den (djupt filosofiska) meningen eller något snarlikt när verkligheten önskat dra oss tillbaka till allt det där jobbiga som inte har spar-funktioner, inte tar hänsyn till ens tillkortakommanden, inte låter oss försöka igen. Men att spela livet till dess att man dör är också en omvälvande inställning till det enda liv vi är tilldelat, vilket blir mycket tydligt i amerikanska Gabrielle Zevins (f. 1977) hyllade roman Imorgon och imorgon och imorgon.
När Sadie tvingas lämna sin cancersjuka syster ifred en stund och besöker uppehållsrummet på sjukhuset får hon se en liten märklig pojke framför ett NES. Han är duktig, lyckas hoppa högst upp på flaggstången på varje bana, och de blir genast vänner. Att Sadie är den första Sam, som pojken heter, pratat med på sex veckor, allt sedan bilolyckan då hans mamma dog, är inget mindre än ett mirakel, tycker personalen på sjukhuset som föreslår att Sadie ska göra samtalen med Sam till en del av den samhällstjänstgöring hon ska göra inför sin Bat mitzva. Det är inte en helt solid grund för ett jämbördigt förhållande, men Sadie ägnar över 600 timmar åt att umgås med Sam, trots att hennes åtagande är mycket mindre än så. Ändå är det uppslitande för Sam som alltid känt sig utanför alla sammanhang.
Sadie och Sam återfinner varandra på universitetet och tillsammans börjar de göra spel och skapar tillsammans den enorma succén ”Ichigo” vilket tar både dem och deras studio Unfair Games till astronomiska höjder inom spelvärlden. Trots det är deras vänskap aldrig enkel, dels på grund av deras egna tillkortakommanden, dels på grund av hur jävligt livet ibland kan vara.
Och en märklig sak är att det går att beskriva hela Imorgon och imorgon och imorgon utan att överhuvudtaget nämna den kanske viktigaste personen i boken: Sams vän, Unfair Games producent och sedermera Sadies pojkvän, Marx. Zevin beskriver genom Sam honom som en NPC, en non-player character, en person vars roll i ett spel är underordnad och helt står i relation till huvudpersonen. Ändå är det inte orimligt att påstå att utan honom hade det inte funnits någon berättelse. Han jämkar Sam och Sadies svagheter, förstärker deras styrkor och finns alltid där som en vägledande figur i ett spel. Alla vill vara hjälten i sin egen berättelse, men om man faktiskt är det kanske man inte får reda på förrän dagarna är räknade om ens då.
Datorspel och gaming ligger som en fond genom hela boken, precis som 1970-talets musikvärld klädde berättelsen i Daisy Jones & The Six (2019) av Taylor Jenkins-Reid, men här liksom där är det bara en trampolin för att sätta relationerna i ett starkare sammanhang. Zevin gör det oerhört bra, i mitt tycke bättre än Jenkins-Reid vars bok jag ändå tyckte mycket om, och jag som förhållandevis insatt i området får ta del av alla blinkningar till spel och företeelser som skapar en större insikt i det som sker. Jag tror boken går att läsa utan förförståelse, men helt klart finns det mycket att hämta här.
Imorgon och imorgon och imorgon är en bok, insåg jag när jag närmade mig slutet, som jag aldrig kommer uppleva något liknande som. Det finns många böcker om relationer, det finns många böcker som söker sin kraft i populärkulturella fenomen, men när det väl är gjort är det liksom färdigt. Jag vill ha romanen både läst och oläst, och tror att jag kommer återkomma till den på olika sätt många gånger.