Laurent Binet, i översättning av Sara Gordan
379 s. Albert Bonniers förlag 2019 (2015)
När jag såg att min kollega köpt in Språkets sjunde funktion av den franske författaren Laurent Binet (f. 1972) till biblioteketet konstaterade jag att vi nog kommer få svårt att låna ut den. Inte för att den inte är bra, för det är den, men för att det är en bok som framförallt är skriven för att roa litteraturvetare och filosofer.
Filosofen Roland Barthes dog i följderna av att han blivit påkörd av en tvättbil i Paris 1980. Det hade kunnat sluta där, med en tragisk olycka, men mycket tyder på att så inte var fallet. Det börjar gå ett rykte om att Barthes funnit det som den ryska lingvisten Roman Jakobson beskrivit som språkets sjunde funktion vilket är den sista och mest omtvivstade av dessa funktioner som ställdes upp för att tydliggöra vad språket gör eller kan göra. Denna sista funktion, den sjunde, beskrivs som performativ, i det närmaste magisk. Den som behärskar den sjunde funktionen kan, i princip, styra sin omvärld, sägs det.
Barthes död var ingen olycka och den konservativa och hårdnackade poliskommissarie Bayard behöver hjälp av någon som förstår de intellektuellas mumbo-jumbo och tvångsrekryterar lingvisten Simon Herzog, vilket tar dem på en resa kors och tvärs över den intellektuella sfären, till möten med Michel Foucault, Umberto Eco, Julia Kristeva och många andra högdjur från 1980-talets filosofiska värld.
Språkets sjunde funktion är fartfylld som en thriller, samtidigt som den rör sig i satirens utmarker. Rolig för den som känner igen figurerna och en smula bekräftande för de som har fördomar om filosofernas dekadenta och förtappade leverne (och jag är inte alls säker på att de två sakerna står i motsats). Det är ett stort persongalleri och i princip alla som förekommer i boken har i en eller annan form funnits på riktigt. Binet är väl inläst på deras biografier och det är nästan kusligt hur bra händelser och personer passar in i hans berättelse, som om han lagt ut alla händelser på en tidslinje och utefter det konstruerat en konspiration som håller i stort sett hela vägen.
Språkets sjunde funktion lämpar sig inte heller för läsning i sjukdomstillstånd och jag ägnade åtminstone två feberyra nätter åt att försöka lösa bokens gåta (efter att jag läst färdigt, bör tilläggas).1 Den performativa funktionen kan kanske finnas, men exakt vad den är ger Binet (eller någon annan) inget svar på. Istället är den en lek på filosofiska och ontologiska grunder där kanske själva romanformen utgör den sjunde funktionen, akten att som författare få Roland Barthes, Umberto Eco, François Mitterrand bland många andra att göra precis som man vill.
Varde ljus? Nja, men varde roman!
Språkets sjunde funktion är underhållande och fartfylld, klurig och lekfull, men kräver nog av sin läsare antingen viss förkunskap eller åtminstone stor öppenhet inför att man inte får grepp om filosofiska koncept men accepterar det ändå.