Robert Macfarlane — Underland. A Deep Time Journey

Robert Macfarlane
425 s. Penguin Books 2020 (2019)
På svenska Underland. En upptäcktsresa i underjorden, Albert Bonniers förlag (2020)


Jag vet inte exakt hur gammal jag var — i tioårsåldern skulle jag gissa — när jag var med min Friluftsfrämjandet-grupp till grottsystemet Trollegater i södra Östergötland. I den största u-formade grottan finns det en platå och ett fall på ett par meter, därefter fortsätter gången och blir trängre för att sedan öppna sig något. Jag var sist i vår grupp, tog mig ner från avsatsen och vågade inte gå vidare. Det var för trångt, för kallt, för mörkt, för fuktigt och jag ville bara upp och ut men kunde inte på egen hand. Jag blev lämnad kvar, ensam, i väntan på att de andra skulle ta sig runt och kunna hjälpa mig uppifrån.
     Förmodligen var det inte där min cellskräck formades, men det är mitt absolut starkaste minne av att ha lidit av det.
     Författaren Robert Macfarlane (f. 1976) har skrivit Underland om jordens håligheter, både av människor skapade och naturligt formade. Ett konstigt val att läsa den för någon med cellskräck, kan tyckas, men hur farligt kan det vara? Det är ju bara en bok.
     Boken rör sig i gränslandet mellan essä och reseskildring och inleds med beskrivningar av den moderna historiens grottdykare, de som fastnat, blivit kvar. Det är en farlig hobby och många är de som fått sin sista vila djupt ned, fastklämda eller ihjälslagna av fall eller stenblock. När jag läser om dem bultar hjärtat, kallsvetten bryter fram, jag känner andnöd. Av ord. Av dessa ord. Jag som vanligtvis läser innan jag ska sova märker nu att det inte alls är avslappnande, tvärtom. I min vardag hämmas jag inte av min fobi, men nu. Ska jag lägga ifrån mig boken?
     Nej, så blev det nu inte och Macfarlane dröjer sig inte kvar särskilt länge vid dessa missöden. Då och då, som i Paris katakomber, mellan schakt och tunnlar, drabbas jag av samma svindel, men oftast är inte det poängen. Boken handlar inte om det, inte om min skräck, knappt ens om håligheterna i sig. Genom att se på vad som finns under jorden försöker Macfarlane skapa en vid båge, från tidens början och långt in i framtiden, för underjordens historia är lång och djup.
     Beskrivningarna av grottmålningarna, både i Chauvet och i norra Norge, är ömsinta, trots de tusentals år som gått sedan ockra-djuren ströks på väggarna till att Macfarlane själv står och betraktar dem. Det är som ett andetag.
     När jag var i Bolivia blev jag erbjuden att följa med i en silvergruva. Jag tackade nej. Trots att man kan anta att det är under relativt kontrollerade former turister får göra besök började min kropp reagera på samma sätt. Kallsvett. Hjärtklappning. De andra åkte, jag blev kvar på hotellrummet och tittade på That 70’s Show.
     Kontrollerade former, ja, två av de platser Macfarlane besöker är människorskapade djuprum vilka föruppningsvis är säkra nog. Dels Boulby Underground Laboratory i Storbritannien där de forskar på mörk materia, för på få platser är förutsättningarna så gynnsamma som bland mineralerna en kilometer under jordytan. Dels Olkiluoto i västra Finland där de gräver en bunker för slutförvaring, ett utrymme som ska hållas säkert och tätt i 100 000 år. Macfarlanes besök ställer frågor, frågor som på något sätt ringar in varför vi behöver filosofer (och en hel del andra underuppskattade professioner), för hur ska man annars fundera kring hur man ska göra sig förstådd med varelser tusentals år in i framtiden. Vår egna skrivna historia är cirka 5 000 år, med grottmålningarna som i bästa fall bara ger en spekulativ bild av verkligheten förr kommer vi upp i drygt 30 000 år. Då är vi inte ens en tredjedel in i slutförvaringen i Olkiluoto (eller på andra platser i världen).
     Cellskräcken hämmar mig som sagt inte nämnvärt. När jag i somras var med familjen till Trollegater var jag visserligen inte nere i stora grottan, men jag var inne i mindre, kände nyfikenhet snarare skräck och det bådar gott. Min största rädsla nu är frågan om framtiden och klimatet. Macfarlane behandlar den också.
     I ett par av kapitlen besöker han de nordligaste delarna av vår planet: norra Norge (där de vill fortsätta borra efter olja) och Grönland där glaciärerna försvinner i en rasande takt. Det andra en följd av det första. Samma påtagliga skräck som jag kan känna när Macfarlane närmar sig grottorna kan jag känna när han mer eller mindre med blotta ögat ser isarna smälta och blottlägga mark som varit täckt av djup, djup is i hundratusentals år. För mig rör sig Underland från rädsla till rädsla, men Macfarlanes sätt att ta sig an världen, betrakta den som människa, en liten och flyktig varelse, och öppna upp den för oss andra är makalös. Det blir värt det, KBT för ett helt liv, och på andra sidan kommer man ut, bryter jorden och möter solen som en person bättre rustad att möta tillvaron i antropocen.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!