Maja Lunde, i översättning av Lotta Eklund, inläst av Maria Lyckow
15 h 19 min. Natur & Kultur 2021 (2019)
Przewalskihästarna är mytomspunna. Som relativt nyfunnen1 har dess status som urhäst länge varit föremål för diskussion, men vad som står bortom tvivel är att den länge var på väg (och fortfarande är) på väg att dö ut. I tredje delen, Przewalskis häst, av Maja Lundes (f. 1975) klimatkvartetten står den, föga förvånande, i centrum.
Liksom i de två tidigare delarna, Binas historia (2015) och Blå (2017), arbetar Lunde med nedslag i flera olika tidslinjer. Den första utspelar sig i Norge en bit in i framtiden. Eva och dottern Isa försöker överleva när samhället fallit i bitar. Några djur har de men har de någon framtid? I andra är det zoologen Michail som på slutet av 1800-talet reser till Mongoliet för att fånga vildhästar och ta med hem till Sankt Petersburg. I tredje är det veterinären Karin som på 1990-talet försöker återintroducera vildhästarna på de mongoliska stäpperna. Delarna är mycket löst sammankopplade med varandra, och här finns även en tråd från en av de tidigare böckerna i serien.
Och visst, przewalskihästarna finns där, men huvudfrågan är hur man ska vara människa under olika förutsättningar. Att vika sitt liv åt en utdöende art när man givit upp hoppet om sin knarkande son. Att ge sig av från en trygg tillvaro och inte bara finna hästar utan delar av en själv som man inte visste fanns. Eller att hålla fast vid en familjetillvaro som omständigheterna gör omöjlig. Stanna eller fly? Välja trygghet eller söka trygghet? Rent tematiskt handlar Lundes böcker visserligen om klimatet, men lika mycket ställer hon frågan om vilken plats vi människor har i det. Przewalskis häst är en mörk fortsättning och mest ser jag fram emot att se var kvartetten slutar. Lite som en föraning om var jag själv och min familj, barn, barnbarn och barnbarns barn ska ta vägen.
Liksom jag påpekat tidigare lämpar sig Lundes böcker, så även Przewalskis häst, mycket bra för lyssning och Maria Lyckow som läst in de delarna jag hört gör det bra, närvarande och med tillräckligt mycket inlevelse för att väcka liv i berättelsen utan att för den delen göra teater av det.