Originaltitel: Journey to the Center of the Earth
Regissör: Eric Brevig
Manus: Michael D. Weiss, Jennifer Flackett, Mark Levin och Jules Verne
Språk: Engelska och isländska
Land: USA
Svensk premiär: 13 mars 2009
Längd: 93 minuter
Jag har visserligen inte läst Jules Vernes klassiska science fiction-roman med samma namn och trots att jag har sett den här versionen av Resan till jordens medelpunkt känner jag mig fortfarande sugen. Däremot vill jag aldrig mer se den här smörjan.
Trevor Anderson (Brendan Fraser) är professor i vulkanologi och arbetar med det som hans bror arbetade med innan denne försvann spårlöst, förmodad död. Under en vecka får Trevor besök av sin brorson Sean (Josh Hutcherson) och tillsammans ger de sig iväg till Island där Trevors mätare har börjat visa aktivitet igen för första gången på mycket länge. Där möter de Hannah Ásgeirsson (Anita Briem) vars pappa höll på med vulkanologi, men hon valde en annan bana: bergsguidens. Vad lämpligt. Så de tre ger sig ut för att hitta sändaren och råkar trilla ned i ett hål på väg till jordens mitt.
Nu verkar det ju som att handlingen inte riktigt stämmer överens med den i Jules Vernes original eftersom de i filmen följer professor Lidenbrock och Vernes roman, snarare än att faktisk vara den. Tyvärr fungerar inte det här nya greppet särskilt väl och det är mest en skrattretande soppa man möts av. Helt sjukt vilken smörja det är.
Rent tekniskt är filmen gjord för 3D vilket gör att vissa scener är helt efterblivna om man inte ser dem i 3D. Klassiska berg-och-dal-banor eller tillfället där Trevor skickar en jojo emot kameran. Obegripligt om man inte har 3D-glasögon och förmodligen rätt fånigt även med. Det enda som gör att Resan till jordens medelpunkt inte får en klockren nolla är just för scenografins skull. Jordens innanmäte är rätt snyggt, kristaller, elektriska fåglar, fula fiskar, magnetiska stenar. Ballt, men inte tillräckligt för att höja filmen till något annat än en tokflopp.
Menar du inte ’och förmodligen rätt fånigt även med’? 3D-glasögonen that is.
Nå, då vet jag en film jag aldrig ska se helt enkelt. Om inte annat för att jag inte kan se något med 3D-glasögon.
Men att följa boken istället för att vara den är väl inte ett särskilt nytt grepp? Det känns inte så nytt i alla fall – möjligtvis är det nya att den här filmen heter precis samma som boken som redan finns som den är byggd på, både i verkligheten och i ’storyn’. Meh. jag vet inte. Oavsett vilket låter det pinsamt.
Givetvis ska det vara så. Ändrat nu. :)