Carl Johan De Geer
341 s. Månpocket 2009 (2008)
Visa mig ett uppror, tänker jag ibland, något som visar att det är möjligt att slå sig fri, att allt inte går runt, runt, runt, ärvs i generationer. Det ligger möjligen i sakens natur, att ett uppror är omöjligt till dess att det sker. Sedan är det omöjligt att tänka sig en värld utan det. Visa mig ett uppror, tänker jag, och slår upp Jakten på nollpunkten av mångkonstnären och friherren Carl Johan De Geer (f. 1938).
Jakten på nollpunkten rör sig i gränslandet mellan roman och självbiografi och måste ha landat precis rätt där i slutet av 00-talet. De Geer berättar frejdigt, roligt och stundtals allvarsamt om sitt liv, en omvänd klassresa från en adlig uppväxt, son till en diplomat men uppfostrad av barnskötare, till ett färgglatt och fattigt konstnärsliv, framgångsbefriade projekt och ett surfande på rivningskontrakt i ett Stockholm under omdaning. Ibland är integriteten så stark att pärmarna nästan buktar för att i nästa stund osa av självdistans när han som tomte på ett köpcentrum försöker skramla pengar till en (kapitalistisk) teater.
Nu framstår inte De Geer och hans livsval som upproriska på det sättet. Nog är det egensinnigt och man kan knappast föreställa sig ett radikalare brott mot en familjs tradition än det han gjort, men i historien om familjen De Geer är det snarare slutpunkten där något ålderdomligt till slut förgås mot något modernare. Alla har uppenbarligen inte nått den insikten, men det är kanske bara en tidsfråga.
De Geers berättande är associativt, han tar omtag och repeterar, broderar ut och rör sig mot en självmedveten form av skröna. Det är ett ganska pratigt tilltal, men det fungerar bra just för att det känns nära en mer muntlig tradition och på något sätt gör det också humorn mer närvarande. Jag känner mig trollbunden vid lägerelden och även om alla anekdoter inte intresserar mig möter jag det yviga med överseende, och summan blir ett frändskap som sträcker sig över generationer, från en adlig ubrytare född på 1930-talet till lilla jag.