Om vad jag ser när jag sluter mina ögon

Jag sluter mina ögon.
     Det är svart.
     Snart börjar svärtan leva. Det pulserar. Över sveper slöjor av andra färger. Gult, rött. En kemisk eller elektrisk transparens vilken inte låter sig fångas i något så enkelt som ord. Moln, damm, former och mönster? Jag kan stanna i det hur länge jag vill, men det är en ständig rörelse som ibland sänker mig i sömn, ibland skingras av ljusets vågor som silas genom mina ögon.
     Jag visste inte vad det var jag såg när jag blundade och det dröjde innan jag tordes söka reda på svaret. Inte för att kunskapen i sig är något farligt utan för att en liten del av mig var rädd för att detta, att sätta ord på saker, skulle skapa en distans mellan mig och upplevelsen. Det finns också något alldeles eget här. Det jag ser när jag blundar är mitt och kan inte ses av någon annan än mig.
     Sedan jag fick ord för min oförmåga att se bilder för mitt inre (se ”Att räkna får som metafor”, 2021-03-20, och ”Sinne utan bilder”, Modern Psykologi, 2021-10-15) finns det stunder jag har tvivlat på att jag existerar. I regel brukar jag till slut landa i att jag nog gör det, men det finns en oro här som jag har svårt att skaka av mig. Om min atypiska neurologiska funktion radikalt förändrar upplevelsen av läsning, av minnen, av dagdrömmar, bör den rimligen också färga mitt sätt att vara människa. I relation till andra är hur min hjärna är kopplad inte särskilt viktig, men i förhållande till mig själv …? Är mina tankar av ett annat slag, mina neurologiska signaler på ett sådant sätt att jag inte till fullo kan uppleva vad det är att vara människa?
     Nonsens, hävdar vän av ordning, det är trots allt inte särskilt ovanligt att vara som jag. Förmågan att se bilder verkar vara på en skala där inga bilder och mycket levande bilder är polerna och de flesta befinner sig någonstans emellan. Jag får helt enkelt försöka lita på att jag och de 15 % med mig inte nödvändigtvis behöver ifrågasätta exitensen, även om somliga av oss säkert kommer att fortsätta.
     När jag sluter mina ögon och tänker på min låg- och mellanstadieskola, Uttersbergsskolan i Krokek, ser jag fortfarande bara samma levande svärta. Ändå kan jag beskriva den låga, röd-vita byggnaden med det platta taket, där varje igång skyddades av ett stort plåttak på vita stolpar. Två stora fönster i dörrarna ledde in till stora kapprum där elevfacken täckte väggarna. Jag minns skolan väl, den liksom många andra platser jag varit på. Jag minns platserna mycket bättre än händelserna, men likväl är det bara svart.
     Kanske ser du något framför dig, en skola som i stora drag liknar min.
     När jag var liten ritade jag mycket. Framförallt två saker återkom: ishockeyspelare först och senare älgen Hälge. När jag krävde mer av mig själv lade jag istället av, till min mormors stora besvikelse.
     Min metod gällande både hockeyspelarna och Hälge bestod i att lära mig en form och sedan upprepa den igen och igen och igen. Det fanns inget originellt, skulle man lagt hockeyspelarna på varandra hade bara klubbmärken och färger skiftat utseende, siluetten var lika beständig som konturen på en vindflöjel. Så snart jag tvingades att förnya mig sade det stopp och jag förstod inte varför.
     Jag minns särskilt en gång, jag kan inte ha varit särskilt gammal, tio eller elva kanske, (och detta är första gången jag berättar det för någon levande själ), men jag hade drömt den prepubertala versionen av en våt dröm. Jag minns inte exakt vad den gick ut på, så som det ju ofta är med drömmar, men där var en sjöjungfru vars halvnakenhet hade eggat mig så till den milda grad att jag ville bevara stunden. Med blyertspenna och papper satt jag i vrån mellan byrån och bokhyllan, fylld av skam, och försökte rita denna mina drömmars undersköna varelse. Men bilden av drömmen var borta ur mitt inre och det som jag klottrade ner på pappret var en grotesk, platt och inte alls vacker, åtminstone inte på ett sätt jag då kunde förstå. Jag gömde undan teckningen, vet inte varför jag inte förstörde den direkt, men lyckades aldrig glömma.
     Jag slutade att rita. Inte på grund av sjöjungfrun, men på grund av naiviteten i bilderna som jag aldrig tycktes kunna slita mig ifrån. Jag ville inte rita Hälge, ville inte fortsätta rita kopior på kopior på kopior. Jag ville rita bilder värdiga att använda som konceptbilder till datorspel, ville skapa konst (även om jag kanske inte använde det ordet). I mig hade jag fantastiska varelser, landskap och byggnader som gick att sätta ord på, men när tuschpennan sattes mot arket blev det som med drömmer och sjöjungfrun. Platt. Jag krävde perfektion och jag krävde originalitet, och ingetdera kunde jag leverera. Då hade jag inte verktygen eller förståndet att överbrygga mina tillkortakommanden. Jag kunde inte begripa hur de som ritade blev bättre och bättre medan jag fortfarande ritade som en inte särdeles begåvad tioåring.
     Vad jag inte förstod, vad jag inte tillät mig att utforska då, är exakt det jag insett nu, 20-25 år senare. Det är varken min hand eller min blick som ställer till det för mig, det är bristen på referensramar. Om jag blundar ser jag svärta, om jag dagdrömmer är det i ord. Jag vet vad ”stor”, ”röd” och ”hund” betyder (liksom ganska många andra ord, vill jag tro) men jag kan inte skapa mig en bild av en stor, röd hund och hur ska jag då kunna rita en med någorlunda finess? Hälge och hockeyspelarna blev former vilka satte sig i musklerna.
     Sedan ett år, ungefär, har jag börjat rita mer, som några kanske sett. Det är närapå lustfyllt.
     Jag får en idé. Inte alltid färdig, men något att utgå ifrån. Sedan letar jag efter mina i mitt inre saknade referenser. Behöver jag en mun, googlar jag rätt på en mun. Behöver jag ett öga, letar jag rätt på ett öga. Pusselbit för pusselbit blir mina bilder ett kollage där kanterna slätats över. Jag vrider och vänder, sammanfogar och sliter isär. Jag tror inte att jag är originell, men det är inte riktigt vad jag strävar efter heller. Däremot har jag funnit en metod och en stil (om jag får lov att använda ett sådant ord) som passar mig och börjar göra mina idéer rättvisa, så till den milda grad att jag vågat publicera dem, till och med med viss stolthet. Ritandet har blivit en uttrycksform som inte längre skaver. Istället kan jag lära mig, försöka lagra varje penndrag i mitt muskelminne.
     Jag sluter mina ögon och det är svart, men inte längre nattsvart.
     Jag kommer tillåta mig att tvivla på min existens med jämna mellanrum. Lite tryggare blir jag av att bli bekräftad då och då, men på det stora hela tror jag att dessa insikter, både de existentiella och de praktiska, hjälper mig att finna mina egna konturer och att då och då söka mig utanför dem.
     Det skänker också en viss tröst att när jag väl sökte svaret på vad det var jag såg när jag blundade, så stod det att de flesta människorna ser ungefär detsamma: visuellt brus skapat av den del i hjärnan som kallas talamus. Kanske är jag inte så konstig, trots allt?