20 mars 2020 berättade jag om den gången då jag klappade en bäver (och nej, jag kommer aldrig sluta referera till tillfället på detta sätt). Artikeln handlade egentligen om minnen och det selektiva i att jag minns så lite av barndomen men har en extremt tydlig idé om hur platser jag varit på sett ut. Flera gånger refererar jag till att jag ser saker framför mig, som om jag befinner mig på platsen eller som om det vore ett VR-spel. Jag hade glömt bort detta, och uppenbarligen tänkte jag inte heller på det när jag redigerade Om drömmar och rastlöshet (2021) för det är ju helt enkelt inte sant.
På sistone har jag fått en del uppmärksamhet för min afantasi, min oförmåga att visualisera eller skapa bilder i huvudet. Först ett uppslag i Göteborgs-Posten och sedan en kort intervju i P4 Extra. I samband med båda intervjuerna fick jag frågan om när jag upptäckte att det var så.
“Ptja … det var väl tre fyra år sedan” var mitt standardsvar, men tack vare artikeln om bävern borde jag kunna sätta tillfället mer exakt.
20 Mars 2020 som sagt, och (av en händelse) publicerade jag, ett år senare, 20 mars 2021 ”Att räkna får som metafor” där jag gör min första observation av mitt afantasi-tillstånd.1 Någonstans mellan dessa två datum finns mitt uppvaknande, vilket i sig är intressant (nåja), men vad som blir tydligt här är att jag, trots att jag aldrig i hela mitt liv kunnat visualisera, var helt övertygad om att det var på sådant sätt man uttrycker sig. Det var för mig helt okomplicerat att skriva:
Varje del av huset är fastetsad i mig. Blundar jag är det som ett VR-spel. Jag står i hallen med de gröngula tapeterna. Jag ser glasdörren in i vardagsrummet, till vänster trappan ner i källaren, till höger köket med det orangebruna kylskåpet och de ljusblå köksluckorna, innanför dem, högst upp, de hemmasydda godispåsarna.
… eller:
Blundar jag ser jag stranden i Bohuslän, den röda vandrarhemslängan med utsikt mot havet, det låga tidvattnet som gjorde stranden blöt och fylld av strandade maneter. Klassrum och korridorer som vykort för mitt inre.
Från ett 20 mars till ett annat gick jag från att tro att “se något framför mig” var något man sa för att det var det enklaste sättet att beskriva att man minns hur saker såg ut, från att tro att hela bilder och filmer i huvudet var en konkretisering av något som är svårt att förklara (tro mig, jag vet) till att veta att våra hjärnor är kopplade olika.
Jag skulle kanske inte säga att insikten jag nu fått genom att återkomma till bävern är omvälvande, men jag berörs ändå, på något sätt, av Martin som inget förstod och var så indoktrinerad i ett tankesätt som han inte kan ha känt stämde på något enda vis. Jag vill inte säga att jag var gaslightad, men det tog 34 år innan jag av en slump fick nys om att jag inte bara var dum i huvudet som inte klarade av visualiseringsövningarna på kursen Mental träning på gymnasiet.
Nå, så mycket föll på plats när jag fick ett ord att arbeta med och jag känner mig mycket tryggare i mina upplevelser nu än då. Utan att överdriva vilken menlig effekt afantasin haft på mig har det bara varit en fördel att få ett ord på det, trots att jag egentligen aldrig riktigt lidit av bristen på insikt och genom att påminna (lagom mycket) om detta hoppas jag att fler kan känna igen sig i det jag beskriver.
För det är ju så: Varje del av mitt barndomshem är fastetsad i mig. Det är inte som ett VR-spel när jag blundar, inte alls, men blundar jag sorterar jag bort bruset som stör mina minnen av de gröngula tapeterna i hallen och det grumliga glaset i dörren mot vardagsrummet, trappan ner mot källaren. Jag kan minnas det även med öppna ögon, stranden i Bohuslän med de strandade maneterna är tydliga som en ton från en visselpipa, som koriander.
Blundar jag blir bara resonansen hos mina minnen, vilken form de än har, starkare.