Om minnen, ärr och bävrar

Har jag berättat om den gången då jag klappade en bäver?
     Förmodligen inte. Det var länge sedan och stoltheten har sedan länge fallit i glömska. Jag var bara tio år och bävern hette Turbina och kunde, föga förvånande, fälla träd.
     Okej, okej, jag ska väl börja från början. Under 1990-talets senare hälft reste mamma och pappa runt Sverige och gjorde reportage för Café Norrköping. Studieobjekten var djur i djurparker och jag har en känsla av att inställningen till djurparksdjur var … naivare på den tiden. Hur som helst, jag och/eller min syster fick följa med, inte bara till Kolmårdens djurpark (där vi mer eller mindre är uppväxta) utan till Skansen, Höör, Borås, Öland och många fler. Vinkeln var, som jag minns det, djurarter eller individer som är speciella på det där sätt som inte nödvändigtvis märks ens om man besöker djurparken.
     Just den aktuella resan gick först till schimpanserna och orangutangerna i Furuviksparken, därefter till lodjursungarna i Järvzoo som luktade mycket bättre än de lodjursungar vars obduktion jag fick vara med på på Kolmården (min barndom var nog inte märkvärdigare än andras, men jag var med på lodjursobduktion innan jag gick på bio för första gången).
     Från Sundsvall och uppåt läste jag i en Buster. Från hoppbacken i Örnsköldsvik såg man inte bara hela staden utan badhuset där själva sinnebilden av en tuff vattenrutschkana slingrade sig utanpå fasaden. När Ångermanland blev Lappland sågs renar lojt gående på och utmed vägen. Slutdestinationen var Lycksele. Första natten bodde vi på Hotell Lappland och åt på Restaurang Kåtan, andra på Stadshotellet där tavlor med trollmotiv inte bröt av de grönmönstrade tapeterna ett endaste dugg.
     De två inslagen från Lycksele skulle handla om myskoxar (fräna djur) och den tama bävern Turbina.
     Vid den här tiden bodde jag i Krokek. Från tredje till fjärde klass hade jag bytt lärare och sedan dess gick vägen hem från Uttersbergsskolan mycket snabbare. På trottoaren nedanför sutteränghus, ett brunt, ett vitt, med stora nyponbuskar, uppför backen till övergångsstället med villan som brann och sedan byggdes upp. Ner över bäcken där jag trots allt dröjde mer än vad jag ville erkänna. Där hittade jag både en dator, tung och grå som de var på den tiden, och resterna av en tidning jag nog inte riktigt förstod innehållet i. Utmed backen där man snöiga vintrar kunde leka herre på täppan och där det om sommaren växte ett hav av böljande lupiner. Där svängde vägen upp i vårt område, i kröken skulle jag några år senare cykla omkull på gruset som ännu inte sopats upp där på vårkanten, få det oskyddade kugghjulet i vaden och småsten djupt in i knät. Både och lämnade ärr som fortfarande syns. På höger sida låg dungen, på vänster fanns en hemmafrisör jag bara var hos en gång. Efter dungen fanns fotbollsplanen som om vintrarna spolades till perfekta isbanor där alla områdets ungar spelade hockey långt efter skymningen. Näten bakom målen satt aldrig ordentligt och bollarna rullade ut i buskagen. Intill fanns en gungställning som en gång i tiden varit blå men som redan då var skavd till en mörkgrå metall. Det gick att gunga högt så högt i bildäcken. Sandlådan var enormt och jag vet inte hur många kulor jag vunnit och förlorat mellan stubbarna man kunde gå balansgång på och ställningen som de andra barnen, aldrig jag, hängde i knävecken i.
     Mitt hus fanns där också, från altanen såg man lekplatsen och dungen och där, mellan altanen och skolan var hela min värld. Varje del av huset är fastetsad i mig. Blundar jag är det som ett VR-spel. Jag står i hallen med de gröngula tapeterna. Jag ser glasdörren in i vardagsrummet, till vänster trappan ner i källaren, till höger köket med det orangebruna kylskåpet och de ljusblå köksluckorna, innanför dem, högst upp, de hemmasydda godispåsarna. Rakt fram fanns gästrummet med våningssängen och skåpet där det ibland stod en gammal Amiga och ibland fanns en kedjebrevsamöba man matade med te (som jag var ungefär idag år gammal när jag förstod att det var en kombuchasvamp).
     Varför detta sidospår? Låt oss kalla det en bäverkontrast.
     Jag har inte berättat om den gången då jag träffade bävern helt enkelt av den anledningen att jag inte minns särskilt mycket av det. Jag saknar minne från tillfället, fotot är min enda länk. Vilket är konstigt för rent objektivt låter det rätt minnesvärt att ha klappat en bäver.
     Faktum är att när jag gräver bland mina barndomsminnen är det ofta tomt, bland ruinerna är det mest ett töcken. Jag vet att jag pussade en flicka i första klass och att jag var väldigt kär, men jag minns inte hur det gick till eller hur det kändes. Jag vet att jag blev mobbad, av vilka och vad de sa, men till skillnad från cykelvurpan lämnade det inga ärr. Att jag minns vurpan beror kanske just på ärren, att jag varje gång jag sitter på toa ser de blåröda spåren men inte ens det har satt några djupa spår inuti.
     När jag tittar på fotografier från när jag var liten behöver jag inte tvivla på att det är jag och att jag var där men mycket sällan väcker de något i mig som liknar ett minne. Däremot kan jag se platser framför mig. Blundar jag ser jag stranden i Bohuslän, den röda vandrarhemslängan med utsikt mot havet, det låga tidvattnet som gjorde stranden blöt och fylld av strandade maneter. Klassrum och korridorer som vykort för mitt inre.
     Jag vet inte vad det här beror på, men jag anar en källa.
     Kanske är det symptomatiskt, men jag kan inte säga exakt när bråken började och skilsmässan inträffade. För att orientera mig i tiden har jag byggt instrument av vägen jag tagit mig hem från skolan: Jag åkte buss så jag måste ha gått i sjuan och börjat musikklass inne i Norrköping. Det var innan ombyggnationen så vi hade vårt klassrum och våra skåp i byggnaden närmast Hagagatan och då och då sprang vi nerför Himmelstalundsvägen för att hinna med buss 433 så att vägen hem blev mycket tidigare och lite kortare. I åttan hade vi bytt klassrum till ett i byggnaden närmast Riksvägen och vägen ner till Stockholmsrondellen var mycket mer riskabel.
     Så någon gång i sjuan måste det ha varit. Det gick att höra upprörda röster på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt. Sällan hamnade jag och min syster mitt i det, men vi kunde ligga tillsammans i min säng i rummet där de sönderrivna tapeterna inte syntes under alla ProHockey-affischer. Rösterna blev burkiga genom golv och betong och jag vet inte om det var jag som tröstade min syster eller tvärtom. Det slutade i allmänhet med att vi hörde pappa starta bilen på uppfarten nedanför mitt fönster och att mamma kom och satt med oss.
     Jag tror att jag minns det här för vi har inte pratat särskilt mycket om det och inte på länge. Jag är bra på att klia på sårskorpor, kanske är det därför ärren syns så väl, kanske är det för att ärren ska bli minnen som inte suddas ut. Dessa har jag däremot låtit vila. Att jag minns det här, hur som helst, får vi nog anse vara någon form av brytpunkt.
     Före är allt täckt av en dimslöja, det känns som att vi ingenting gjorde, att jag knappt existerade utanför fotografier och filmer, att ärren liksom fanns där från början. Efter blir det gradvis tydligare. I hemmet på Gjutarevägen minns jag att jag gjorde saker. Jag åt upp min systers kokoskakor, kokade tortellini, spelade Warcraft 3, pratade i telefon, uppdaterade min Lunarstorm, såg tvillingtornen rasa. Om detta kan jag berätta.
     Men när det gäller den gången jag klappade bävern så finns det inte mycket kvar.
     Avsnittet med Turbina sändes den 17 januari 1997, bara två veckor senare lades Café Norrköping ner. Det vet jag för jag frågade SVT. Vill jag däremot se inslaget kan jag köpa det för 700 kronor.
     Jag vet inte.
     700 kronor för att få tillbaka skuggan av ett minne, något som inte ens är mitt.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!