Maja Lunde, i översättning av Lotta Eklund, inläst av Maria Lyckow
10 h 2 min. Natur & Kultur 2018 (2017)
När jag nu två år senare läser min recension av Binas historia av Maja Lunde (f. 1975) är det med viss förvåning. Jag minns inte att jag var så pass negativ och jag har sedan dess pratat om den i mer positiva ordalag. I synnerhet blir kontrasten till uppföljaren Blå stor och jag tror att jag fått mitt första konkreta exempel på en bok som gör sig bättre som ljudbok än talbok.
Även om Blå är en uppföljare så hänger böckerna inte ihop annat än tematiskt. Här får vi följa den åldrade Signe som ser en högt aktad glaciär exploateras, skickas till Dubai för att bli exklusiv kyla i oljemiljardärernas drinkar. En gång i tiden var hon aktivist, en aktivism som slet itu hennes familj, men nu seglar hon mest med sin båt och håller sig undan från civilisationen.
Det andra spåret följer David med sin dotter Lou som befinner sig på flykt 2041. Krig rasar, torkan breder ut sig och hans fru och son dyker inte upp vid flyktinglägret de skulle ses vid. Allt är satt på undantag, men undantaget blir till vardag och insikten att det här är det nya normala är inte helt lätt att ta till sig.
Lunde berör klimatfrågorna på samma sätt som i Binas historia. Det är tydligt men det är inte övertydligt, och till skillnad från första boken tycker jag att Blå har en tydligare röd tråd. Det finns en energi mellan Signes berättelse och Davids som driver på handlingarna. Jag tänker mig att om jag hade läst boken hade jag kanske haft samma eller liknande invändningar som mot Binas historia, men i Maria Lyckows inläsning tycker jag tvärtom att det fungerar alldeles utmärkt.
Angelägenheten i Lundes böcker gör dem till i princip nödvändig läsning och nu blir är jag till och med förväntansfull inför kommande delar, härnäst Przewalskis häst som ska komma under året om jag förstått saken rätt.