När jag var liten, kanske elva tolv år, kände jag en pojke som på många sätt var väldigt lyckligt lottad. Hans pappa jobbade på Kolmårdens djurpark. Inte egentligen, men nära nog. Det gjorde att alla dörrar i hela djurparken var öppna för den lille gossen och han fick se saker som få andra ungar fick (allt från djurungar av olika slag till obduktioner av djurungar av olika slag), han fick göra saker som ingen annan gjort (rida på djur, klappa på djur, ha praktik hos delfinerna och aporna, vara med i reklamfilmer och allt möjligt). Han var lyckligast i världen och visste vad han skulle bli när han blev stor: veterinär!
Jag fick senare reda på att olika omständigheter ryckte bort honom från sin privilegierade djurparksvistelse bara några år senare.
Igår var han och jag, samt hans mamma och syster återigen i Kolmårdens djurpark. Han hade förberett mig på att det kunde bli känslosamt, han hade inte varit i djurparken på nästan tio år och han visste inte hur han skulle reagera på sina minnen, på dofter, ljud och intryck. Jag tog det med ro, på tio år måste ju djurparken ha förändrats precis hur mycket som helst. Och mycket riktigt, när vi kom upp till entrén konstaterade vi att det var samma plats, men annan luft. Inte mycket sig likt. Det var som om hela världen dränkts i borstad sprayplast målad i djungelaktiga färger och jag tror min vän kände sig lugn.
Mycket riktigt, även om han kände igen sig så var det något nytt. Djuren var inte alltid kvar i samma inhägnad, nya djur hade dykt upp (när han var liten kunde han förmodligen rabbla alla djur i djurparken samt berätta med skrämmande exakthet var de fanns) och det kändes friskt, det var väldigt lätt att andas. Närmast befriande. Det var med stor fascination min vän beträdde den nya tigeravdelningen (han vägrade dock säga ”Tiger World” utan ironi), ett fantastiskt asieninspirerat landskap där man kunde komma tigrarna väldigt nära. Nå, min vän är av naturen en dysterkvist och kunde förstås känna sig nedslagen ändå, inte på ett personligt plan då, utan för någon form av naturpatos: cynismerna kring tillståndet i världen kom allt tätare och han ondgjorde sig över vargjakt, sälslakt i Kanada och tigrarnas förestående utrotning. Jag tog det som ett friskhetstecken: ju mer min vän bryr sig om världen desto mer till freds med sig själv är han, har jag fått uppfattningen om.
Vi gick vidare. Sälarnas område och delfinariet stod på tur och även om min vän verkade avslappnad kunde jag inte låta bli att ana lite oråd. Delfinariet var ett av de ställen min vän befann sig absolut mest på när han var liten. Det fanns sannolikt inte ett utrymme av byggnaden han inte sett. Men, tror jag att min vän tänkte, allt annat är ju omgjort så varför skulle det vara annorlunda här? Kanske var det därför chocken slog honom så hårt som den gjorde. I lagunen hade tiden stått stilla. Allt var exakt som det alltid sett ut. Inte ens färgen var ommålad och min vän visste att han personligen bidragit till att just den där färgen, där på betongen, slitits ut. Det var kvävande och allting kom tillbaka. I en av reklamfilmerna min vän gjorde som liten satt han här, i fönstret här nedan, och trånade efter delfiner. Det skulle kunnat ha varit igår.
Dagen blev sig inte riktigt lik efter den episoden. Han var på ett rätt tråkigt humör, pratade inte särskilt mycket, skämtade inte som han brukade och försökte väl på bästa sätt hantera den märkliga tidsfickan han just vandrat in i. Jag tror också att han blev mer vaksam, höll utkik efter fler spöken från förr. Han ville nog inte bli överraskad en gång till, helt enkelt.
Och hans vaksamhet lönade sig till viss del. Aphuset – ett annat av de av min vän mest besökta ställena – hade samma problem. Gorillorna som han sett på så nära håll kändes märkligt långt borta. Det måste ha känts väldigt dubbelt att å ena sidan kvävas av minnen, å andra sidan inte vilja något hellre än att bli igenkänd, hur fåfängt och orimligt det än må vara. Det var som att det vilade en förbannelse över de ställen han varit mest på, att där fick ingenting röras, allting måste vara exakt som förr. Exakt. Min vän var nedslagen och kanske utslagen likväl, men han ger inte upp och snart hade han vänt det hela till något annat. De minnen han velat rasera och sudda ut var i många fall än mer skadeskjutna och betydligt närmare i medvetandet. Han tänkte inte låta minnena vinna.
Så, kanske inte full av energi och med alltigenom glatt humör, men trots det med rak rygg fortsatte han genom djurparken med sin mobiltelefon i handen nästan hela vägen. Han visste att farorna var över, att hela elefant- och noshörningsstallet (det tredje stället han varit mycket på) var otvivelaktigt utbytt av en tragedi som inte hade det minsta med hans personliga minnen att göra. När vi så kom till varghägnet, det sista på den här utflykten, var hans skämtsamma cynismer tillbaka och han hade lärt sig något om sig själv.
Varför var det så jobbigt? Han har tidigare beskrivit hur hans minnen är fragment, bortvittrade men inte bortglömda, och att han inte riktigt orkar ha det så. Djurparken är kanske den plats i världen varifrån min vän har mest minnen från sin barndom, utöver möjligen barndomshemmet. Att försöka jaga bort ett gäng hjärnspöken var målet, men det hade inte lyckats, snarare tvärtom. Han påmindes om hur stolt han varit som liten när han, bara han i hela världen, fick följa med bakom kulisserna på djurparken. Varje gång hade han varit så lycklig. Det var bara minnet kvar, i övrigt var alla dörrar stängda, djurparken hade krympt betydligt och min vän var där utan att kunna göra ett dugg åt det.
Han mår dock bra, det är det senaste jag hört i alla fall. Han har lärt sig att han kommer utsättas för den här typen av problem även framöver, kanske för alltid, och han vet att han kommer att reagera och att han måste få utrymme att göra det. Han vet att han inte är ensam för han hade sin mamma och sin syster med sig där och många omkring sig som alla på sitt sätt bidrar till att minnena stannar i minnet.