Jag har precis läst klart Patti Smiths löfte till Robert Mapplethorpe; en människa hon delade mycket med, i synnerhet innan de båda blev välkända konstnärer inom sina områden. Just Kids är en vacker skildring av vänskap och kärlek och deras öde ter sig tidlöst. De levde och de lyckades.
De båda konstnärerna fann sig under slutet av 1960-talet i ett sjudande New York, fattiga och ensamma, men omgivna av möjligheter som bara kunde nyttjas genom ivrigt praktiserat tålamod. Sakta men säkert gläntades på dörren och när de väl fick en möjlighet gjorde de sig hemmastadda i ett kulturliv som lade grunden till 27 Club (även om kopplingen sades vara bokstaven J, till en början). Idag räknas de till de största inom sina respektive kulturyttringar: Patti Smith fick nyligen Polarpriset för sina musikaliska gärningar och Robert Mapplethorpes fotografier är ikoniska, ständigt diskuterade.
Historien om de båda unga fängslar och Just Kids tillhör de vackraste böcker jag läst på länge.
Samtidigt slås jag av hur lyckligt lottad jag är. Jag är omgiven av otroligt talangfulla människor, duktiga och kunniga inom vitt skilda områden. Det finns ingenting jag inget område jag kan tänkas vara intresserad av som jag inte har en expert på. Runt mig (i den mest välvilliga av tolkningar) har jag fått äran att samla framtidens virtuoser och bortsett från att jag önskar alla den uppmärksamhet de förtjänar, hoppas jag också att jag får möjlighet att fortsätta inspireras av er på nära håll.
När Patti Smith träffade Robert Mapplethorpe var det förstås ingen av dem som visste vad som komma skulle, även om de kanske både önskade och hoppades. Jag vet förstås inte, men jag kan göra kvalificerade gissningar på att många av mina vänner och bekanta kommer bli framstående inom sina respektive områden.
Med det här inlägget vill jag säga två saker: 1. Läs Just Kids, den är oerhört fin, och 2. jag tror att bra människor i allmänhet, och de bra i min bekantskapskrets i synnerhet, kan forma framtiden som vi vill: låt oss göra det.