Gravity (2013) är en science fiction-thriller om en rymdpromenad som går snett, minst sagt. Den har unisont hyllats av såväl kritiker som filmskapare, oftast för de specialeffekter som givit rymden liv (nåja) och sannolikt fått många att välja skrivbordsbakgrunder med Gravity-motiv. Peter Travers på Rolling Stone skrev att den var ”more than a movie. It’s some kind of miracle” och andra menade att det var filmkonstens framtid som skapades i och med filmen.
Tydligen tog det tre år att göra de specialeffekter som är över 80 av de 91 minuter filmen varar. Visst är det vackert, till en början. Soluppgång över jorden, rymden, det är fantastiskt att se, men i Gravity blir smaken av all glassig yta snart fadd. I synnerhet i de partier där allting går fort och åt helvete, vilket är i stort sett hela tiden.
Jag är inte förtjust i 3d-film och såg heller inte Gravity i 3d. Jag tror att det var klokt för om huvudvärk och sjösjuka är nära till hands när Bilbo far fram över hedar och genom skogar i The Hobbit (2012) är det inget mot vad Gravity bygger upp till. Simuleringen av tyngdlöst snurrande, farande och studsande är säkerligen (relativt) riktig, men gör sig väldigt dåligt som film. Om biljakter (oavsett fordon och miljö) i 3d är filmkonstens framtid vill jag inte vara med.
Om det istället är det som gör att jag överhuvudtaget orkar skriva om Gravity som är framtiden ser jag fram emot vad som komma skall med spänd förväntan. Det filmen gör bra, för att inte säga mästerligt, är de stillsamma bitarna, dialogen. Vid två tillfällen kommer jag på mig med att bara gapa över hur mänskliga Sandra Bullock (framförallt) och George Clooney (som bara är med i ena dialogen) ter sig. Den hopplöshet som går till överdrift i de fartfyllda partierna tar rätt i hjärtat när de ges utrymme. De griper efter varje halmstrå för att inte släppa taget, inte ge upp och för att komma ihåg vad som är viktigt. När eftertexterna rullade slog det mig att jag förmodligen hade uppskattat Gravity mycket mer som radioteater.
Det säger en del om den framtid som filmkonsten går till mötes om datoranimerade berg-och-dalbanor är det häftigaste vi (kritiker och filmskapare i alla fall) kan tänka oss.
Om Gravity och filmkonstens framtid
