Originaltitel: The Cell
Regissör: Tarsem Singh
Manus: Mark Protosevich
Språk: Engelska
Land: USA och Tyskland
År: 2000
Längd: 107 minuter
Jag är fruktansvärt kluven.
En sak är dock säker. Du har inte sett någonting förrän du sett den här filmen.
Den är galen. Gaaaaaaalen.
En psykoterapeut, Catharine Deane (Jennifer Lopez), är inblandad i ett nytt revolutionerande sätt att behandla mentalpatienter. Behandlingen går ut på att hon, bokstavligt talat, går in i patientens tankar. Hennes metod kommer väl till pass då FBI måste finna en försvunnen flicka. FBI har själva redan fångat in förövaren (Vincent D’Onofrio).
Nu är det upp till Catharine att finna en väg till flickan innan det är ute med henne.
The Cell är faktiskt en rätt usel filmproduktion, det medger jag villigt. Styrkan ligger knappast i skådespeleriet som Jennifer Lopez och Vince Vaughn står för, inte heller i de oerhört föråldrade specialeffekterna. Handlingen är också medioker.
Nej, styrkan ligger i den galna hjärna som kom på det här spektaklet.
Filmen lider nämligen av det jag kallar Star Wars-syndromet. Häftiga idéer, uselt resultat.
The Cell är inte något för den kräsmagade. Det är mycket kladd och äckelpäckel. På det sättet det visas tilltalar det mig (snälla, lås inte in mig). Jag får oerhörd inspiration till att skriva, rita, skapa överhuvudtaget.
När en film skulle få HR Giger att bli nöjd, ja, då vet man att det är rätt illa ställt.
Inne i den här seriemördarens huvud bor allehanda konstigheter, alla oerhört… Oerhört… Nära.
En sekvens i filmen är inspirerad av en Odd Nerdrum-tavla, en annan påminner om Damien Hirsts konst.
Konstigt? Jajemänsan.
Så egentligen vill jag inte rekommendera den här filmen till någon.
Den är dålig, både vad det gäller handling och produktion.
…Men jag gillar den……