Om generösa lyssnarskap i litteraturen

Jag har en vän som säger att han ska lära sig allt om E.T.A. Hoffmann (1776—1822). Jag beundrar engagemanget, det gör jag verkligen, men jag tror inget skulle kunna uppbåda den eld som krävs för att jag på allvar skulle snöa in på något över huvud taget. Både min vän, Hoffmann och mina eventuella läsare får ursäkta. Det är som om själva tanken får både mina eldar att slockna och snön att töa. De tar ut varandra, blir till slask. Kalla mig generalist, men jag skulle aldrig likt Medardus i Djävulselixiret (1815) svepa drycken, ett sådant begär är mig otänkbart, med vad rätt skulle kunskapen om något – vad som helst – tillfalla mig?
     Det händer således att jag får för mig att folk tycker att jag är otrevlig, men jag är nog snarare blyg. Fråga efter fråga som aldrig ställs, jag är för rädd att kliva in i något som inte är menat för mig. Jag vill inte vara en Pandora, jag kan inte vara den som öppnar asken, den måste förbli stängd för med locket på kan jag ändå upprätthålla illusionen av kontroll.
     ”Har du några syskon? Jaha, och hur dog han? Framför ett tåg, säger du? 11.23 till Västervik är väl inte så många som reser med?”
     Det är inte det att jag inte är intresserad, det är jag, genuint och helhjärtat och blir jag välkomnad in i asken kommer också frågorna. Det är innan frågorna kommer jag är osäker. Skulle jag fråga något, skulle jag få ett svar, känner jag mig som en tjuv om natten som olovligen förser mig av en annans inre. Att hen sannolikt är en vuxen person mogen att ta sina egna beslut är inget jag begriper när det känns som att jag kommer med mina tvångsmedel, mina frågor.
     Med viss fascination har jag läst om romanfigurer där några sådana spärrar inte tycks finnas, där själva lyssnandet och nyfikenheten, inte läsarens utan figurens, ger romanen driv.
     Huvudpersonen i Lina Wolffs roman Köttets tid (2019) är en kvinnlig författare som fått resestipendium för att verka i Madrid under tre månader. En kväll söker hon ensamheten på en restaurang men råkar möta en mans blick över sitt glas cava. Det tas för en invit, här finns en kvinna som vill lyssna!

När han står bredvid henne frågar han med en röst som låter halvkvävd, som den gör på människor som inte pratar så ofta, om han får slå sig ner. När hon inte svarar drar han ut stolen och sätter sig. Sedan vänder han sig mot henne och räcker fram handen. (s. 11)

Mannen presenterar sig som Mercuro Cano och även om han är en central figur i Wolffs berättelse är det inte vid honom jag uppehåller mig. Han framstår som den sortens man som skulle berätta sin historia alldeles oavsett vem mottagaren är och oavsett hur intresserad hen är. Efter att han förhört sig om ifall författaren är feminist eftersom hon kommer från Sverige gläntar han på locket till just den asken jag räds att öppna. Han nämner parterapin, parterapin från helvetet.

Hennes nyfikenhet väcks. Hon tycker om att lyssna på sådana historier. Att höra hur andra gjort, hur andra lyckats klara situationer hon själv misslyckats med, och inse att hon i vissa sällsamma fall lyckats klara något som andra misslyckats med. (s. 15)

Är det den ena sidan av författarens dubbelnatur? Här blickas inte fram eller tillbaka, nej, här blickas in och, framför allt, ut. Det är en hungrande blick som önskar svar efter svar, manar på en berättare vars fördämningar så sakteliga bryts ned till intet.
     Kvinnan räds inte Mercuros berättelse trots att den är av det slag som rymmer både paranoia, såpaartade intriger och självömkan. Hon bjuder in honom i sitt tillfälliga hem. Han är ”blek, sammanbiten och fåordig” och stänger in sig i gästrummet alltmedan kvinnan sitter framför teven och begrundar det inträffade. Hon känner att hon tinar upp, ”att allt kanske kommer att bli annorlunda nu”. (s. 25) Trots, eller kanske just därför, att mannen öppnar upp sitt innersta med vårtor och allt finns utrymme för dem att inleda en relation, något ingen av dem sade sig vara ute efter från början. När han senare försvinner fortsätter inte bara efterforskningarna kring hans förehavanden, en ny person, den nunna som Mercuro upplevde sig jagad av, öppnar upp sig för kvinnan, låter henne bli en mottagare av såväl svar som förtroenden.
     En annan författare som tagit lyssnandet och frågandet i romaner till nya höjder är kanadensiska Rachel Cusk. Redan i inledningen av Kudos (2018), den sista delen i hennes trilogi, står det klart att huvudpersonen, Faye, är en lyssnare.
     Hon sitter på ett flygplan på väg till Europa för en marknadsföringsturné med sin nya bok. Bredvid henne slår sig en lång man ned, så lång, faktiskt, att han inte får plats i sätet och sträcker ut sina ben i gången till kabinpersonalens stora förtret. Han somnar med benen ut, blir tillsagd, drar in dem och börjar om. Han klagar på planet och bolaget och till slut föreslår kabinpersonalen att han bör flyga med ett annat företag. Än så länge har Faye bara suttit bredvid, lyssnat, iakttagit, men mannen vänder sig till slut mot henne och ett samtal uppstår: ”’If I don’t talk,’ he said finally, ’I’ll just go to sleep again.’” (s. 6). Likt Mercuro Cano är det en man som bjuder in sig själv i ett samtal med en kvinna, och likt huvudpersonen i Köttets tid besvaras det till slut med nyfikenhet:

He said it pragmatically, as though he was used to solving problems at the expense of personal feeling, but when I turned to look at him I was surprised to see a pleading expression on his face. His eyes were red-rimmed with yellow whites and his neatly cut hair stood on end where he had rubbet it. (s. 6)

I mannen finns en utläggning vi inte behöver gå in närmare på här annat än att understryka att det också finns en lyssnare villig att dela med sig av sin tid. Då och då flikar hon in en fråga i all enkelhet och samtalet fortsätter.
     Det påminner mig om när jag modererade mitt första författarsamtal inför stor publik. På den upplysta scenen satt jag och en framstående norsk författare (inte Karl Ove Knausgård). Vi hade tagit en kaffe innan och han var trevlig, lättpratad, erfaren. Jag försökte komma in i språket, en talad norska som jag i lugn och ro hanterade hyfsat men som inför folk blev i det närmaste obegriplig. Jag inledde storartat med att lägga undan mina stödfrågor, jag stod utan ögonbindel framför exekutionspatrullen och sedan minns jag inte särskilt mycket mer än att vi tackar varandra för ett trevligt samtal.
     Författaren pratade på, då och då flikade jag in en fråga, en maning om fortsättning. Jag är fortfarande tacksam över att han var så självgående och efteråt fick jag beröm, jag hade varit balanserad, en moderator med den goda smaken att inte ta för mycket plats. I Cusks prosa ser jag samma mönster, men om jag var hämmad av scenskräck finns det hos kanadensiskan en helt annan vakenhet, en inställning till samtalet drivet av nyfikenhet, som sagt, eller möjligen av hyfs, att ställa frågor och fortsätta en ordväxling till dess att den nått sitt slut.
     Faye fortsätter att dras in i denna typ av samtal, gång efter annan, och det är här Cusks litterära virtuositet ligger. I hotellbaren möter hon en ljushårig man som håller i en av hennes böcker. Han visar sig vara förläggare och när han jämför det gamla författarfotot från omslaget med människan framför sig säger han att hon inte är sig lik. Inte konstigt, fotot är femton år gammalt. ”You look so – guileless,” (s. 33) säger han. Ja, författaren Faye må vara oberörd, men det är framför allt som lyssnare det blir ett utmärkande drag. Sin karaktär trogen låter hon även förläggaren brodera ut, om andra författare, om romaner, om säg själv och om branschen. En av förlagets debutanter gör dem sällskap, även hon får utrymme att berätta.
     Faye, berättaren, drar sig undan samtalen. Cusk lägger ingen större vikt vid figurens egna svar, behandlar dem allt som oftast summariskt, bara de hon möter får de facto repliker. Trots det är lyssnaren Faye ständigt närvarande, hon är den som skänker de andras berättelser mening och det är hon som håller dem samman.
     Inte ens när Faye själv ska intervjuas av en journalist lyckas man som läsare ordentligt fästa blicken på henne. Det visar sig att de två setts förut, tio år tidigare, och att mötet lämnade spår hos Faye, spår som måste följas upp nu. Journalisten, då, njöt av att göra Faye avundsjuk på sitt liv, ett försök att bringa ordning på en tillvaro som inte var så lyckosam trots allt. Hon konstaterar:

’But you believed my story all those years ago,’ she said, ‘despite the fact that I didn’t expect you to and that probably I only wanted to make my life seem enviable so that I could accept it myself. (s. 71)

Även då Faye blir duperad är hon en lyssnare, en lyssnare som tar dem hon pratar med på största allvar. Ett generöst lyssnarskap, minst sagt, ett som journalisten inte delar. Vad läsaren märker ställs ingen fråga till Faye, journalisten packar ihop sina saker och tackar för tiden. Researchen görs ändå via nätet nu mer och med lite tur kan texten tryckas i nästa nummer.
     I Köttets tid får vi anta att Mercuro Cano överdriver. Författaren tror det åtminstone. När mannen beskriver sin antagonist Sor Lucia som ”kraften i ett Belgian Blue-kreatur och ondskan hos Hitler. Lägg till några skeppor manshat och destillerad, kvinnlig bitterhet, så har du henne i en ask” (s. 16) blir bilden alltför avig för lyssnaren. Men att ”verkligheten överträffar dikten”, konstaterar hon, ”rymmer ett stort mått sanning.” Efter att ha hört hans berättelse om terapi som livesänd dokusåpa, organhandel och denna ondskefulla Hitler-nunna känner hon:

… bara en lätt avsmak och nyfikenhet på hur det egentligen står till i hans huvud. Han verkar verkligen vara offer för något slags skämt. Därtill verkar han inte helt frisk. (s. 101-102)

Hon är en tvivlande lyssnare, kanske mindre naiv än huvudpersonen i Kudos, men till hennes uppriktiga försvar vill jag ändå understryka att Mercuros berättelse verkar i de allra flesta avseenden helt orimlig, på det där sättet som skönlitterärt berättande kommer undan med om så önskas. Boken blir sitt eget alibi. ”Jo, det är sant. Det står ju här,” men det är en annan diskussion.
     Båda dessa huvudpersoner är författare. Det är inte oviktigt i sammanhanget. Att vända uppmärksamheten utåt på det sättet är ett av författarnas allra viktigaste verktyg. Det går att iaktta och det går att lyssna, men på djupet är svårt att komma utan att interagera med omvärlden. Det gör en också sårbar, man öppnar sig, tar av den rustning som ensamheten vid skrivbordet är (om nu ett sådant tillstånd alls finns) och bjuder in till att bli lurad, utnyttjad, i värsta fall slukad hel. Jag förstår att det är så det måste vara, men det gör det inte mindre farligt.
     Kanske är jag inte lämpad att vara författare, jag som räds detta. Inte lyssnandet men öppnandet. På så sätt är det kanske lättare att, som min vän, vända sig till de sedan länge döda med sin hängivelse, men det ligger inte heller för mig. Det är nästan lika skrämmande att det hos de döda finns en bortre gräns vid vilken allt tar slut. Ett samtals kaotiska gränser måste, får jag ändå tillstå, ändå skrivas in på listan över fördelar. Förklaringar, fördjupningar, förvirringar skapar en dynamik som bidrar till, inte motarbetar, fiktionens särart. Hos Wolff och Cusk lyckas de båda sidorna fasas samman till ett.
     Om jag anses otrevlig eller fjär genom min blygsel är det en sida som en del klarat av att bortse från eller åtminstone tagit med jämnmod. Jag har upplevt många samtal som burit av på djupet, bekanta ofta, ibland främlingar, där vi gemensamt gläntat på locken. Öppnat upp oss för sårbarhet, men också för något ännu starkare: förtroende. För mig är inte småpratet förlösande, snarare förlamande, följdfrågan är alltid lättare än ursprungsfrågan. Möjligen är det också därför Rachel Cusk och Lina Wolffs Köttets tid gör sådant intryck på mig.
     Även i trilogins första del, Outline (2014), möter Faye en man på ett flyg till Europa. Han bjuder med henne på en båttur och hon tackar ja, trots att det skulle kunna vara inledningen på en deckare. De är ensamma och hon upplever utfärden som skumpig och obehaglig, så när ankaret väl är sänkt och motorn är avstängd infinner sig något av ett lugn. Mannen berättar om sina tre fruar, om sina affärer och om sonen som lider av schizofreni. På avstånd kan de se människor, men i den lilla båten finns bara de två och förtroligheten. Återigen, eller som vanligt, antar Faye lyssnarens position och under bara en dag får hon reda på mer om den här mannen än vad hon hade kunnat önska. Han bjuder på en Coca-Cola, de simmar och på vägen hem bjuder han henne att lägga sig på toften med en sjal och vila. På hemvägen känns vågor och motorbrus snarare lugnande.
     Mercuro och författaren flyr Madrid för en resa till havet. Väl där träffar de Johnny, en annan svensk i utlandet, och de slår följe ”som om de vore vänner sedan länge” (s. 123). Ytterligare en man som bjuder in sig själv i hennes tillvaro, men med strumpor i sandalerna väcker han betydligt mer avsmak än Mercuro som blottade sitt inre.
     Något samtal uppstår aldrig i egentlig mening med Johnny. Han bjuder in och bjuder till, men det är en relation som aldrig blir i jämvikt. Han hyr bil, han bjuder på picknick, han tar med Mercuro och snorklar. Bara när kvinnan stannar på stranden och Johnny dyker under ytan tar sig det sociala avståndet även sin rättmätiga fysiska proportion. Nyfikenheten som präglade bilden av Mercuro infinner sig aldrig gentemot Johnny, i stället är det en eggande, utmanade kraftmätning som eskalerar. Till skillnad från Fayes båttur blir den som kvinnan, Mercuro och Johnny tar sig för i hopp om att slippa undan polisen aldrig förtrolig, och motsatsen till förtrolighet är ond bråd död.
     Är det lärdomen vi ska dra? Jag är frestad att svara ”varför inte?” oavsett vilka komplikationer det medför för mig personligen.
     Faye lämnar i stort sett aldrig sin roll. Möjligen har hon större journalistisk integritet än journalisten som skulle intervjua henne. Nerven i Cusks romaner, om man nu alls kan prata om en sådan, ligger inte i handlingen, utan i det spegelförhållande som uppstår mellan Faye och dem hon lyssnar på och pratar med. Det är också därför man som läsare aldrig förlorar henne ur sikte. Vilket håll Faye än vänder sin uppmärksamhet åt ser hon sig själv ur olika perspektiv. Hon vrider och vänder, som man kan göra med spegeldörrarna på ett badrumsskåp. I oändliga rader ser hon sig själv, men inte vid något tillfälle kan hon se sitt hela jag.
     Wolffs huvudperson agerar möjligen med större initiativkraft än Cusks och som läsare drivs man framåt av ett mysterium, i någon mån, men det är när hon öppnar sig som hon framstår som mest till freds. Johnny-figuren utgör inget mysterium, han bara är och kvinnan dömer direkt ut honom som en ”man som man kan fantisera om, men som man inte vet vad man skulle göra med i verkliga livet”. (s. 115). Å andra sidan erbjuder Mercuro, och senare Sor Lucia, en osäkerhet. De erbjuder henne askar, utrymme att utforska vad hon skulle göra med dem i verkliga livet. Om något skiljer de båda huvudpersonerna åt är det väl detta: att för Faye finns alltid frågan, medan huvudfigur i Köttets tid kräver något mer.
     Och måste jag välja en grundinställning att anta, om så under hot om att bli kastad över bord, föredrar jag Fayes möjligen naiva men åtminstone ärliga och jämnt fördelade uppmärksamhet, att med öppna armar ta emot samtalen och kunskaperna som de kommer, att förvalta dem med omsorg. Det går inte att regissera möten (i så fall får man syssla med litteratur!), men det går att vinnlägga sig om att lyssna, fråga och möjliggöra att någon känner sig sedd. Det är, om inte annat, något vi män kan anstränga oss extra med, om jag nu får säga det själv.
     Jag ska hälsa min vän att jag önskar att E.T.A. Hoffmann fortfarande var vid liv, att denne hade kunnat få berätta själv det som fanns att veta och, om så var fallet, skulle jag rekommendera min vän att förbereda sig genom att läsa Lina Wolff och Rachel Cusk.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!