Om jag får välja väljer jag oftast koppen med förfadern från Mumin-böckerna. En svart kopp med ett svart och lurvigt troll som i fotogenlampans sken fingrar på ett broderat spjällsnöre. Förfadern förekommer i både Trollvinter (1957) och Sent i november (1971) och bor bakom kakelugnen i Muminhuset, en ordlös och lite skygg existens som inte alls tycks ha särskilt mycket gemensamt med Mumintrollet. 

När Mumintrollet i ett upprivet tillstånd, vintervaken som han råkar vara i Trollvinter, öppnar skrubben i badhytten (och enligt Too-ticki alls inte borde öppna) ser han gummihemulen som aldrig riktigt går att blåsa upp om sommaren och en lurvig varelse han inte känner igen. Det är förfadern som springer till muminhuset och kryper upp i kristallkronan. 

”Så där såg du ut för tusen år sedan”, säger Too-ticki, vilket piskar upp existentiella stormar i det stackars Mumintrollet. Han försöker närma sig trollet, tänker att Muminmamman hade propsat på gästfrihet, och visar förfadern runt i huset. Under natten möblerar förfadern om, vänder soffan mot kakelugnen och drar fram en massa bråte från vinden, kanske för att göra det mer hemtrevligt.   

I Sent i november, ett annat år får vi anta, fylls muminhuset av dem som inte går i ide. Medan trollen sover bort vintern, vilket i sig är ganska rimligt, försöker Filifjonkan, hemulen, Mymlan, Toft och det mycket, mycket gamla Onkelskruttet som alla försöker hantera sina respektive mentala åkommor. När Onkelskruttet får reda på att förfadern är ännu äldre än honom blir han intresserad, för han vet inte om han ska bli förtjust eller förnärmad, men när han bestämmer sig för att väcka förfadern går det inte alls. Med granbarr i magen sover förfadern till april. 

”Jag undrar om förfadern får vara med när de festar”, tänker Onkelskruttet. Det är en laddad fråga nu för tiden.  

Den reaktionära äldre släktingen har blivit något av en kliché, men tyvärr inte för att det saknas exempel. Att det var bättre förr (när män var män, kvinnor var kvinnor och barn fick misshandlas till underkastelse) är en svårdödad myt som lever djupt i somliga, och bland de HBTQI+-personer som inte tvingats säga upp bekantskapen med delar av sin släkt på grund av svårartad trans- eller homofobi kan familjesammankomster vara plågsamma tillställningar. Av de tårar som fälls tror jag få kommer från förfädernas ögonvrår. Så oavsett om mumintrollens förfader får vara med när de festar är det tvivelsutan så att många av verklighetens förfäder inte bara får vara med utan också får tolkningsföreträde på alltför många fester. 

Banden till våra äldre är speciella. De är fyllda av minnen, förväntningar och mer eller mindre välförtjänad respekt. Det vore konstigt om det var enkelt. Men det är också ett temporalt tillstånd av svindlande proportioner.  

Isländska Andri Snær Magnason beskriver i essäboken Om tiden och vattnet (2019) en tankeövning som han utsätter sin dotter för och som jag försökt att återskapa utifrån min dotters förutsättningar, ett försök att göra tiden inte bara mer greppbar utan också visa vilka avtryck vi alltjämt kan göra.  

Min dotter är född 2014, under tio år fick hon lära känna min mormor Ulla, född 1927. Fram till sista tiden i livet var mormor pigg och alert och det är vad jag hoppas att min dotter minns, men 97 år och 1 dag gammal gick hon bort. Min dotter fyller 97 år 2111. Det är framtiden, nästan som den framstår på film, men Magnason stannar inte där. Vi tänker oss att min dotter har ett barnbarnsbarn född 2101 som kommer minnas en rynkig men vital äldre kvinna och som själv fyller 97 år 2198. Min dotter är länken mellan år 1927 och 2198, svindlande 271 år.  

”Och din tid är också tiden för nån som du kommer att känna och älska”, skriver Magnason, ”tiden du skapar. […] Mormor lär dig saker, du lär ditt barnbarnsbarn saker. Du kan påverka framtiden nu.” 

Sedan jag läste Om tiden och vattnet har jag burit med mig det tankeexperimentet. Jag tipsade min mormor om boken snart efter att jag hade slagit ihop den och som alltid tog hon mig på allvar, även om hon inte alltid förstod eller höll med mig. Hon sa att den var fin, men kanske lite väl abstrakt. Vad jag försökte säga med ett boktips men kanske borde ha sagt i ord var detta: dina barnbarnsbarn som du älskar så högt kommer leva och minnas dig i nästa århundrade. Förstår du vad det betyder? Det betyder att du redan gjort avtryck på framtiden.  

Jag är inte säker på att hon tyckt det var viktigt, men för mig är det viktigt, för det är ett ansvar att ta på allvar. Min gammelmormor Svea föddes 1901 och dog 1997. Jag fyller 96 år 2082. Får jag barnbarnsbarn kan mitt avtryck sträcka sig fram till år 2168, men vilket avtryck det blir är ännu inte avgjort. Det är en fråga om att agera som en förfader. 

I The Good Ancestor berättar Roman Krznaric om Jonas Salk. Under många år ägnade han sin tid åt forskning och 1955 lyckades han ta fram ett säkert och verksamt vaccin mot polio, en framgång som förhindrat mycket lidande och i princip utrotat sjukdomen. Olikt vad många andra gjorde då och vad som ter sig nästan absurt i dag försökte inte Salk ta patent för ekonomisk vinning på sin upptäckt. (Det råder visst viss tveksamhet kring huruvida det alls hade gått att ta patent, men det är inte poängen här.) I stället lär han ha sagt ”Är vi goda förfäder?” med den uttryckliga ambitionen att vara just det.  

Likt Magnason fokuserar Krznaric på ett nu som sträcker sig längre än ett kvartal eller en mandatperiod (korta tidsperioder som gör det ”rimligt” att inte agera för att minska klimatpåverkan). Han kallar det ”Det långa nuet”. Det vi behöver göra, menar han, är att bygga en relation till framtida människor där vi snarare agerar som förfäder än skattebetalare eller aktieinnehavare. Det handlar om att föreställa sig de där barnbarnsbarnen och deras barnbarnsbarn på ett sätt som inte skapar distans utan stärker det känslomässiga bandet till framtida generationer. Hur gör vi det? 

Jo, Krznaric pekar på konversationerna vi borde ha:  

• Ödmjukhet inför djuptid: När kände du senast historiens vingslag och hur påverkade det dig? 
• Rättvisa över generationsgränser: Vilken är din främst anledning att bry sig om kommande generationer? 
• Arv: Vilka avtryck vill du lämna i din familj, i ditt samhälle och i vår värld? 
• Övergripande mål: Vad tycker du borde vara det övergripande målet för mänskligheten? 
• Helhetsprognos: Tror du civilisationen kommer bryta samman, att vi radikalt förändrar samhället eller något annat? 
• Katedraltänkande: Vilka projekt skulle du kunna engagera dig i som sträcker sig bortom din livslängd? 

På många sätt står vi inför vägskäl där dessa frågor och de samtal de leder till är direkt avgörande. För min del, inte bara tack vare muminkoppen (men delvis!), är det självklart att jag inte bara vill vara en bra pappa och, om det nu blir så, far- eller morförälder, utan också en förfader som blir ihågkommen med värme. 

Min mormors pojkvän Carl-Erik var född 1932. Vid något tillfälle då han besökte sjukhuset hade han fått frågan om sin pappas födelseår. ”1867”, svarade han men personalen hade svårt att tro honom. Jo, hans pappa var mycket riktigt 65 år när Carl-Erik föddes och det är väl kanske inte helt vanligt men inte otänkbart. Men att någon på 2010-talet (då frågan ställdes) skulle ha en pappa född närmare mitten av 1800-talet låter barockt (eller nygotiskt …). Tiden sträcker sig in i framtiden, men spåren går att följa bakåt på liknande vis.  

Huruvida Carl-Eriks pappa hade någon påverkan på hur han körde bil kan jag inte säkert svara på, men givet att bilen inte var direkt allmängods än på många år håller jag det för föga troligt. Men kanske något av bilförartemperamentet går att härleda dit, för Carl-Erik är en av de främsta anledningarna till att jag kör bil så pass lugnt som jag ändå gör. Han var nämligen en sådan som gasade på fram till dess att det var en bil framför och då i det närmaste tvärnitade innan han fick läge att köra om. Hopplöst stressande för en medpassagerare. Men Carl-Erik var också en av de vänligaste och mest generösa personerna jag hade glädje att ha i min närhet (och matchade absolut min mormor på den fronten). Trots bristen på blodsband var han en förfader som kommer att påverka framtiden genom mig, vill jag tro. 

Att vara en god förfader (i ordets mest könsneutrala betydelse) behöver inte nödvändigtvis vara ett medvetet val. Vissa är nog bara funtade så, att vara så pass rotade i sig själva att allt utanför blir viktigt. Men potentialen att se sitt liv som både en temporal och social länk i en kedja finns i oss alla, det gäller bara att krypa fram från gömslet bakom kakelugnen, sträcka ut sina händer så långt det bara går och fråga sig: vad kan vi bygga tillsammans? 

Just det är kärnan i det Mia Birdsong beskriver i How We Show Up. Hon berör frågor om vad vi är för varandra och hur det formar våra närmaste gemenskaper. För många som tillhör normen är de sociala gemenskaperna i vardagen ganska små, en familj, en partner, eventuellt någon eller några äldre släktingar, och i regel ska man klara så mycket som möjligt i en så liten enhet som möjligt. Det är ett högt krav att ställa på den eller dem man delar sitt liv med. En partner ska vara älskare och bästa vän, rumskompis och förtrogen, medförälder, medfinansiär och medfixare i ett hushåll och om någon ork överhuvudtaget finns kvar efter det vore det kul om hen hängde med på en resa eller aktivitet eller något. Om man inte ser och tar hänsyn till det är det lätt att tillvaron känns trång.

Med eller utan blodsband är det värt att ta ställning till vilken roll man vill spela i andras liv och den närmaste gemenskapen. Att vara förfader in spe låter lastgammalt, men i grunden är det just det som det handlar om.

I ett avsnitt av How I Met Your Mother drar Marshall med sig en grill, en kylväska och en liten teve till kyrkogården där hans högt saknade pappa vilar. Det är tradition att se Minnesota Vikings förlora, trots allt. Även Marshalls bröder har liknande planer, men det är svårt att dela på utrymmet som bara är några kvadratmeter framför en gravsten och den privata stunden blir inte särskilt ensam. I kyrkan intill håller ett annat sällskap begravning och en efter en kommer de ut därifrån och gör Marshall sällskap vid den lilla teven, pratar, äter korv och … inte är det så här det ska vara? När någon av de samlade vanvördigt knäcker en bira mot pappans gravsten får Marshall nog. Men så tänker han tillbaka till de stunderna då pappan grillade korv. Han bjöd alltid in, var alltid generös. Det är det arv som han fört vidare.

Birdsongs tankar rör vad vi kan göra för varandra i dag. Hjälpas åt, ta hand om varandra, finnas där. Det är nog så viktigt, men det är också att som förfader bygga en katedral, med Krznarics ord.

Den katedral jag vill bygga är inte en i sten, har inga färgade glas och ingen ornamentik, inga valv och där taket skulle varit finns bara universum. Den katedral jag vill bygga är en med utsträckta händer, öppna famnar. En där vi genom att lyfta varandra bygger något starkt, en gemenskap, som ska hålla i många generationer.

Lite, bara lite, som en gammal och älskad kakelugn.

Foto: Holger.Ellgaard (CC BY-SA 3.0), redigerad av mig.