Andri Snær Magnason, i översättning av John Swedenmark
308 s. Norstedts 2021 (2019)
Min gammelmormor Svea var född 1901. Hon dog 1999 och vi var där och lussade varje Lucia, spelade fia med knuff och åt Marianne-godisar. Det är, så vitt jag vet, den äldsta människa jag haft en meningsfull relation till. Sveas morfar Sven föddes 1821. Bara två steg bort har vi tagit ett kliv 200 år bakåt i tiden. Om jag lever tills jag är 90 och har turen att träffa mina eventuella barnbarnsbarn och de i sin tur lever tills de är 90 är det på fyra steg 370 år våra nära band sträcker sig. Detta svindlande tankeexperiment presenterar den isländske författare Andri Snær Magnason (f. 1973) i boken Om tiden och vattnet. ”Ja, tänk dig bara. Du kommer att träffa en flicka som kommer att leva år 2186”, säger han till sin dotter. ”Du kan påverka framtiden nu, ända fram till år 2186.”
Jag tror, med visst stöd av boken förstås, att just tid och vatten är några av de saker som vi människor missuppfattar i störst utsträckning. I en tid när allt ska ske nu, vi ska leva i nuet och klicka hem varor som ska levereras nästa dag, uppfattar vi tiden som tar slut, och det gör den väl i viss mån, men vår del i tiden är, som tankeexperimentet ovan visar, mycket längre än vi tror, kanske längre än vad vi förstår. Min gammelmormor Svea levde i närapå ett sekel. Hon levde under två världskrig, under pandemier och finanskriser, vid månlandning och statsministermord. Hon såg levnadsstandarden i Sverige öka och mot slutet av hennes liv grydde IT-åldern.
Vattnet oavsett form, å andra sidan, upplever vi som evigt. De sjöar och älvar vi ser, de glaciärer och hav vi vet, kommer alltid vara där, tror vi, som om vatten vore lika beständigt som berg. Magnasons Island är ett land med jöklar där isen ständigt varit närvarande men nu, med klimatförändringarna och den pågående klimatkrisen får han på nära håll bevittna hur den jökel hans mormor Hulda och styvmorfar Árni tog sitt bröllopsfotografi sakta smälter bort.
Om tiden och vattnet är en tålmodig och böljande bok (bara då och då kan läsaren ana den frustration frågan vållar författaren), essäistisk, i vilken Magnason från olika håll försöker närma sig klimatkrisen via just tiden och vattnet. Han berättar om sina mor- och farföräldrar och deras förhållande till sin närmiljö, han intervjuar Dalai Lama om hans syn på världen, Tibet och Himalaya med stöd av de nordiska myterna om Audhumbla, kon vars mjölk blir fyra floder, det snötäckta berget som livgivare och urmoder.
Magnason har skrivit en bok som skänker nya perspektiv och som inbjuder läsaren att tänka själv, vrida och vända på sin egen del i världsalltet och ifrågasätta bilderna vi har både av tiden och vattnet, förstås, men på mycket annat.