Trollkarlens hatt

Originaltitel: Trollkarlens hatt
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1948
Tryckår: 1992
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 154
Förlag: Norstedts
ISBN: 91-1-927501-3

Sedan jag läste Pappan och havet har Tove Jansson alltmer etablerat sig som en av mina favoritförfattare, för hennes lekfullhet och fantasi lämnar mig knappast oberörd. Men samtidigt har det känts som att inget når upp till Pappan och havets storhet. Vem ska trösta knyttet? förvisso, men den är inte riktigt samma sak. Därför känns det bra att Trollkarlens hatt på många sätt bevisar att kvaliteten inte är på nedgång. Och jag blir glad av det.

I Trollkarlens hatt har våren kommit till Mumindalen och med den en märklig hög hatt. Trollkarlens hatt, sägs det, och som vi alla vet gör trollkarlarnas hattar märkliga saker med sin närhet. Några skärvor äggskal blir till flygande fluggiga moln, Mumintrollet (som gömmer sig däri när de leker kurragömma) får sitt utseende inverterat, några kryptogamer får muminhuset att bli en djungel. Kort sagt, märkliga ting händer och allting är hattens fel. De försöker bli av med den, men den kommer tillbaka. Lyckligtvis är nog trollkarlen för upptagen med att finna kungsrubinen för att komma och leta efter sin hatt.

Det händer väldigt, väldigt mycket i Trollkarlens hatt och har man sett ”manga-mumin” (som visats på TV i olika omgångar genom åren) så känner man igen många av delberättelserna. Att det händer mycket är främst en bra sak, men vad som är bättre är att nästan allt som händer är saker jag tänker ”wow!” om, och det är inte ofta det händer. På det hela taget tillhör Trollkarlens hatt de muminböcker med störst mängd fantasi i, även om Pappan och havet har en mer sammanhängande historia i botten.

Och, i vanlig ordning, kommer här ett par citat som i större utsträckning illustrerar Tove Janssons storhet än vad mina futtiga ord skulle kunna:

I muminhuset hade man pannkaka till frukost, en stor gul pannkaka med hallonsylt. Dessutom hade man gröten från igår men eftersom ingen ville ha den beslöt man spara den till imorgon.

Och:

[…] Under tiden arrangerade hemulen fyrverkeripjäserna på lämpliga platser. Där fanns blått stjärnregn, eldormar, bengalisk snöstorm, silverfontäner och raketer med skott.
     Jag är i en sån ohygglig spänning! sa hemulen. Kan vi inte släppa av en enda på prov?
     De syns inte i dagsljus, sa mumintrollets pappa. Men ta en eldorm om du vill och bränn av den i potatiskällaren.
     Muminpappan stod framför trappan och lagade till röd bål i några tunnor. Han tillsatte den med russin och mandel, syltad lotus, ingefära, socker och muskotblomma, en och annan citron och ett par liter rönnbärslikör för att sätta sprätt på det hela.
     Ibland smakade han hur det blev.
     Det blev mycket bra.

Fantastiskt, och precis som vanligt är hela boken i exakt samma stil. Högt tempo, galna upptog. Enkelhet och magi. Jag kan inte låta bli att förtrollas och även om jag kunde skulle jag inte vilja för en sekund. Tove Jansson har mycket att ge, inte bara till barn utan även till vuxna. Det visar hon med all önskvärd tydlighet i Trollkarlens hatt.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Kommentera