Emma Eldelin — Att slå dank med virtuositet

Emma Eldelin
574 s. ellerströms förlag 2018 (2018)


Normalt ser min recensionsprocess ut ungefär så här: jag läser eller lyssnar klart på något, tar en paus och tänker och/eller känner efter. Det kan vara några timmar, det kan vara några dagar. Sedan sätter jag mig till rätta och skriver i 20-30 minuter. Det är dock något med Emma Eldelins (f. 1976) Att slå dank med virtuositet som inbjuder till ett annat tillvägagångssätt. Därför är denna text skriven mellan 2022-01-26 då jag började läsa boken och 2022-02-24 då jag slutligen slog igen den1. Hur det kommer påverka slutresultatet vet jag inte ännu, jag får helt enkelt pröva mig fram.
     I det inledande kapitlet skriver Eldelin2 som en kommentar på sin ambitiösa notapparat:

Samtidigt har jag förstås grubblat över hur många läsare som idag är villiga att ta sig tid till förvirring och essäistisk pratsamhet: kära läsare, finns du alltså alls och om så vore, skulle du vara beredd att följa med vidare?

Jag! Jag vill! Ropar jag (nästan) högt och i samma stund är det som att texten väljer mig och inte omvänt.
     Men vi börjar med en smula bakgrund. I slutet av 00-talet studerade jag litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. En av kurserna handlade om essäistik och var utformad av och leddes av Eldelin. Det är en kurs som format mig mycket som skrivande varelse, som läsare och, utan att ta till för stora ord, indirekt även som människa. Examenstentorna skulle sedemera bli Om essäer (2009) vilken jag var redaktör för och utgivare av.3 Essäistik har under lång tid varit4 Eldelins fokus och kolossen Att slå dank med virtuositet av allt att döma ett veritabelt praktverk. Nära 600 sidor och 1 574 gram om essäistik i allmänhet och Michel de Montaigne (1533—1592), Charles Lamb (1775—1834), Virginia Woolf (1882—1941) och Jenny Diski (1947—2016) och deras förhållande till sysslolösheten, reträtten och essän i synnerhet.
     Det tog lite tid för mig att plocka upp den, Emma, men jag hakar på. Kanske gör du rätt i att tvivla på att läsarna finns där ute, sorgligt nog, för jag var tvungen att lägga in din bok själv i Goodreads. Inte för att det nödvändigtvis är representativt, men ändå ett tecken på hur svårt det är att nå ut. Hos mig väckte du åtminstone något.
     Nå, låt oss slå följe till Frankrike!
     Titeln, Att slå dank med virtuositet, är hämtad från Alberte och friheten (1931) av Cora Sandel5 där huvudpersonen sägs göra just detta på Paris gator. Hon har retirerat dit, liksom många både innan och efter. Den första att retirera på snarlikt vis är essäformens fader, Michel de Montaigne, som drog sig tillbaka till sitt torn sex mil öster om Bordeaux för att kontemplera.
     I Bordeaux var Montaigne en framstående samhällsmedborgare på många vis och tjänstgjorde bland annat som jurist, ett liv som, tillsammans med faderns köpmannarikedomar tillät Montaigne att leva ett någorlunda privilegierat liv. På så sätt blev reträtten både möjlig och tillåten i ett Europa härjat av religionskrig där kampen om att definiera arbetsmoral (bland annat) utkämpades på alla fronter. Att dra sig tillbaka och skriva är eventuellt inte en objektiv sysslolöshet, men för Montaigne var skrivandet något annat, inåtriktat och roat, ett sätt att föra bok över tankarna som aldrig blev färdigtänkta. Genom hans prövande anslag föddes essäismen.
     Eldelin arbetar sig genom renässansessäistens6 texter och diskuterat både författarens inställning till sin roll och sin syssla, men också i vilken mån det spelade in på essäformen. En del, kanske? Eller mycket, men eventuellt inte på de sätt vi förstått det tidigare. I redogörelsen om Montaigne finner jag framförallt en motsättning mellan de av Montaigne efterlämnade texterna och hur varje tid har sin läsning av dem. Möjligen trancenderar texterna tid och rum vilket förlänat Montaigne en plats i litteraturhistorien, men kanske bör man akta sig för att göra honom till sin. Här, i Att slå dank med virtuositet, utgör han en naturlig måttstock snarare än ett facit.
     I kontrast till Montaigne står den brittiske essäisten Charles Lamb som verkade i brottet mellan 1700- och 1800-talen. På 200 år hann mycket förändras, inte minst publiken, eller åtminstone vägen mellan författaren och publiken. Plötsligt (nåja!) behövde man ta hänsyn till tidningsutrymme och deadlines. Industrialismen och kapitalismen målade om samhället i grunden. Endast två vägar var möjliga för författaren: flyta med eller göra uppror. Lamb lyckades på något sätt göra både och.
     Genom pseudonymen Elia skapade Lamb en persona som kunde inta många olika roller, roller som författaren Lamb inte lika lätt kunde iklä sig. Elia var underdånig, självironisk och utanför de gängse normerna i princip oavsett ämne. Ur den positionen öppnades möjligheterna upp. Reträtten var social (eventuellt), sysslolösheten ett motstånd mot den allt starkare bilden av att arbete var allt och att fritiden skulle ägnas åt att återhämta sig för mer arbete. En sympatisk hållning, kan jag tycka.
     Lambs essäer ställer också frågor om essän som form. Hur långt kan man som essäist ställa sig ifrån sin egen person? Lamb skrev om Elia, vissa delar tämligen fiktiva och genom detta kan man ställa sig frågande till uppriktigheten hos honom. Essän har ändå betraktats som en genre som åtminstone ytligt ligger nära dess upphovspersoner, ett personligt prövande där förhållandet till läsaren är familjärt. Lamb var för all del inbjudande, men till vad var det egentligen han bjöd in?
     Steget från Lamb till Virginia Woolf är ungefär hundra år i tiden, och kanske lika långt socialt. Till skillnad från Lamb och Montaigne var Woolf en heltidsförfattare med allt vad det innebär av skrivande för brödfödan och krav på leverans. Till skillnad från Lamb och Montaigne var Woolf också kvinna. Att prata om sysslolöshet i det sammanhanget bjuder visst motstånd. Å ena sidan var sysslolösheten i det närmaste en funktion i det viktorianska England och arvet därefter, men det var en tom och villkorad sysslolöshet, helt avhängig en manlig omgivning. Tiden var inte till för att fyllas.
     Ur det kliver ändå Woolf som en fullfjädrad och egensinnig röst och penna, en föregångare och ikon för många. Eldelin rör sig runt Woolf med den spännande dubbelheten i att Woolf böde var en essäteoretiker och en -praktiker och vid närmare betraktelse står de i bjärt kontrast till varandra. Teoretikern Woolf hade (någorlunda) bestämda uppfattningar kring essäns form och kritiserade sina samtida essäister utifrån sin egen poetik.7 Praktikern, däremot, gjorde lite som hon ville både med essäns tillkomst och utförande. Dessa två roller möts sällan utan är mer som två sidor av ett mynt, Janusansikten om man så vill. Jag tänker att det säkert finns en förklaring, om inte annat den att Woolf kanske är den mångsidigaste i kvartetten och rörde sig fritt mellan roman, essä och litteraturkritik, inte sällan med följden av att genrerna spiller över i varandra.
     Slutligen riktas ljuset mot Jenny Diski, en författare som inte frivilligt låtit sig tilldelas ett fack, varken reseskildrare eller essäist, romanförfattare eller något annat, men som Eldelin ändå diskuterar på detta vis. Helt okej, förstås, författare äger inte ensamrätt till tolkningen vare sig av författarskap eller verk. I fokus sätts On trying to keep still (2006), en reseskildring utan rörelse med det explicita målet att få vara i fred och sysslolös. Min erfarenhet av Diski är att hennes författarpersona inte alltid lyckades särskilt väl med de uttalade målen, i synnerhet inte här. Det finns alltid en omgivning, folk och förväntningar som skaver mot flyktlusten. På så sätt passar hon bra in i Eldelins studie, samtidigt som hennes närvaro vidgar perspektivet ytterligare.
     Diski är nog inte essäist i traditionell mening, men både ämnesval och stil kan beskrivas som essäistiska. På något sätt lyckas hon skriva essä utan uppsåt, eller av misstag, som att det är det man graviterar mot när formen är fri och blicken kontemplativ.
     I någon mån bådar det gott, tycker jag som nörd med essäistik som ett litet specialintresse. Eldelin ställer genrens långsamma inåtvändhet mot teknik och artificiell intelligens. Kanske behövs essäerna mer än någonsin som motvikt mot det algoritmstyrda, förutsägbara, systematiska.
     Att slå dank med virtuositet synliggör en dialog som pågått i över fyrahundra år, mellan studiens fyra författarskap och många fler än så. Genom boken blir även Eldelin en del av samtalet, liksom vi, hennes kära läsare, och det kommer kunna fortgå länge än.
     Om Lambs Elia ofta intog en ”svagare” position för att föra fram sin poäng tycker jag gott ordet bör tolkas om positivt så åtminstone neutralt. Den långsamma, kontemplativa essän — kanske svag — har alla möjligheter att vara en motvikt mot det starka, svaghetsföraktande som sveper över vår värld, men bara om vi låter den och accepterar dess egenart. Det tycker jag Eldelin ger oss goda möjligheter till. Tack, kära författare.

Show 7 footnotes

  1. Dessutom mer eller mindre helt och hållet skriven på min telefon, vilket, kanske, säger något om något.
  2. Det är alltid lika märkligt att benämna personer jag känner med efternamn.
  3. Jag har också den kursen att tacka för att jag fann Rebecca Solnit vars text ”A Thousand Miles of Conventional Sentiment. The Literature of Walking” (ur Wanderlust (2001)) var en del av kursmaterialet.
  4. Är.
  5. I översättning av Gun-Britt Sundström.
  6. Vilket fantastiskt ord!
  7. Kan man tala om en essäns poetik? Jag vet inte, men jag tycker det låter bra så jag gör ett trevande försök.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!