Men Martin, varför sågar du aldrig?

— Men du, Martin … varför sågar du aldrig några böcker?
     Jag fick frågan i förbifarten, blev till en början ställd och svarade något avvärjande. Att jag visst sågar böcker, att jag alls inte gillar allt jag läser, et cetera, et cetera. Man vill ju inte vara mjäkig som om det var tacksamhet som drev mitt recensionsskrivande. När jag väl tog mig tid att tänka efter insåg jag att det kanske ligger något i det. Min senaste ordentliga sågning var Cities I’ve Never Lived In (2016) i november 2020 och innan det var det Institutet för tidsinställning av alla ur (1962) ett halvår tidigare. Med ungefär två recensioner i veckan är det kanske inte ”aldrig” jag sågar något, men det sker åtminstone väldigt sällan. Och läser jag de två texterna nu är det näppeligen mina vassaste prestationer, snarare tycks jag vara oinspirerad, närapå uttråkad, som om jag hade velat förmedla min leda genom mina recensioner.
     Kanske är detta en nyckel. Ibland tycks det nästan som att det är en sport att skriva ner ett verk, och det kan det väl få vara, jag är bara inte intresserad av det. Ibland kommer recensioner som höjer sig förbi verken de handlar om, där det verkar viktigare att formulera sig snudd på tarvligt än att förmedla verken som de är.
     Som Thomas Lunderquists fotknölssågning av Tillsammans är man mindre ensam för Svenska Dagbladet (Pekoral för ynkryggar, 2005-09-15) där ”föreliggande tegelstensmelodram” beskrivs som ”förljugen och sentimental” redan i ingressen och som ”är ett närmast katastrofalt pekoral, med en psykologisk trovärdighet i nivå med Fem-böckerna – och en lika hög kvot äppelkäcka tanter. Det är förutsägbar feel good-litteratur för ynkryggar som inte orkar se livet annat än som en töntig romantisk komedi.” Kanske är jag en av alla dessa ynkryggar, inte för att jag tyckte om Tillsammans är man mindre ensam, vilket jag i och för sig gjorde, utan för att jag inte finner någon större glädje i den typen av redogörelser.
     Eller Linda Skugges hett omdiskuterade låt-oss-säga litteraturkritik (”Blir inte konst för att man skriver om cancer”, Expressen, 2021-05-23), ty redan i inledningen avskriver hon Kristina Sandbergs En ensam plats (2021): ”böckerna behöver inte ens vara litteratur”. Skugge sågades i sin tur för sin, sades det, okänsliga recension och, på mer sakliga grunder, kopplingen till vilka sexleksaker hon själv begagnar medan hon skriver.
     Det står både Lunderquist och Skugge helt fritt att formulera sin kritik på det här viset, dessutom har de förmodligen redaktörer som accepterar/uppmuntrar det. Ja, på så sätt är motorsågningar av det här slaget nästan en genre i sig och sett så är det heller inte så konstigt att jag väljer bort det. Kanske hade jag blivit än mer läst om jag sysslat med sådant, men … det är det inte riktigt värt.
     I stället har jag tagit fasta på vad min lärare i estetik på Linköpings Universitet, Bo Petersson, sa (eller åtminstone vad jag tror mig minnas att han sa). Han menade att man ska läsa (eller se eller lyssna) välvilligt, vilket jag inte förstår som att man ska hylla allting. Nej, däremot tänker jag att det är min plikt att se verken för vad de är och försöka sätta dem i ett sammanhang där de kan lära oss något, fördjupa något eller, för all del, underhålla. Jag skriver mina texter för att lära mig något om det jag skriver om och för att bidra med ytterligare en dimension, förhoppningsvis, till den som läser det jag skrivit och kan ta med det i sin egen läsning.
     Så nej, kanske sågar jag ingenting, eller åtminstone väldigt få, men det är inte för att jag älskar, eller ens gillar, allt jag läser, utan för att det inte hjälper någon att jag gör det. (Sedan jag började med Goodreads recenserar jag heller inte allt jag läser, så vill man hålla redo på vad jag tycker på en skala från 1 till 5 är det bara att hålla koll där.)
     Jag vet inte om jag lyckas med intentionen. Ibland är jag helt enkelt mer inspirerad än andra gånger, men jag tänker att det det här åtminstone förklarar varför man inte finner särskilt många illvilliga recensioner bland mina texter. Och jag hoppas att det är ungefär vad ni som läser här önskar.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!