Emma Hamberg — Je m’appelle Agneta

Emma Hamberg, inläst av författaren själv
9 h 1 min. Piratförlaget 2021 (2021)


Agneta är 49 år. De vuxna barnen söker bara kontakt när de behöver pengar swishade och hon förväntas flyta med en kontrollerande och självförverkligande make som simmar och cyklar och fågelskådar med mycket stor inlevelse. De, inte han, har slutat äta ost. De, inte han, har slutat dricka vin. De, inte han … ja, raden är lång, men är det verkligen vad Agneta vill? Inte ens maken tror det och uppmanar henne att ta tag i sitt liv. Inte är det så konstigt att Agneta svarar på en au pair-annons till en svensk pojke i Frankrike i Emma Hambergs (f. 1971) Je m’appelle Agneta.
     Så Agneta tar sitt pick och pack och reser och redan på vägen ner börjar förvecklingarna och telefonen blir stulen, och pojken visar sig vara en äldre dement man, Einar. Den levnadsglade herren Einar bor i ett nedlagt kloster och har levt som homosexuell, smält in i samhället och varje morgon frågat sin spegelbild: ”How do you do, my libido?” Givetvis blir det en krock när den i det närmaste självutplånande Agneta plötsligt accepteras även när hon sticker ut.
     Kulturkrockar är inte särskilt spännande i allmänhet, och även om sådana element förekommer (skoj om jante, språkförbistring, et cetera) så skulle jag säga att Je m’appelle Agneta egentligen handlar om något annat. Huvudpersonen befinner sig inte på en resa, i egentlig mening, allt med vardagen skaver redan och på ett eller annat sätt kommer det hela brisera. Just kvinnor som fastnat i vardagsbestyr medan barnen vuxit upp och maken förverkligat sig själv och närt sina intressen tror jag är vanligt och på så sätt blir Agnetas berättelse en upprättelse och en peppbok om att man inte behöver fastna. Hambergs bok är nämligen rolig och har en god blick för detaljer som tar ett långtgående bekymmer och sätter i ett modernt sammanhang.
     Jag är man, jag är 34 år, mina barn är än så länge små och jag upplever att det förhållande jag är i är lyckligt. Skulle jag gissa, spontant, är det inte personer som mig Je m’appelle Agneta är skriven för. Ändå finner jag mig både indragen och engagerad. Emellanåt känner jag även igen mig i Agnetas inställning, om än sällan i hennes situation. Jag antar att det är något som kännetecknar litteratur med viss allmängiltighet.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!