Lotta Olsson, inläst av författaren själv
2 h 46 min. Bokförlaget Polaris 2023 (2023)
Författaren och poeten Lotta Olsson (f. 1973) har skrivit ett av mina absoluta favoritdiktverk, sonettkransen Den mörka stigen (2003), och många finurliga och fina barnböcker. Jag som blev kvar är något helt annat. Den rör sig i gränslandet mellan självbiografi och skönlitteratur och är ett svar på hennes avlidne make Ulf Nilssons bok En liten bok om konsten att dö (2022). Jag som är kvar är en ofiltrerad berättelse om alla de minnen och känslor som förlusten river upp.
En gång fanns T och han hade kort hals och breda axlar och blank kuk, och jag förälskade mig i honom, tror jag, för att han var intelligent och känslig, men nu är han inte det längre, för kroppen togs ifrån honom. Precis som den togs från U, som kom sedan, och från mamma, som bar mig från början, och från pappa, men där tar det längre tid. Men min egen kropp rör sig ännu i världen och jag känner den utan och innan och känner den inte alls, och ändå är det den jag är.
Det är inte bara komplex att vara människa, att veta var man själv tar slut och omvärlden börjar är minst lika knepigt, och ska man definiera vad som är självet så går det knappast. Utan kropp är du intet, du kan glömma den och nonchalera den och du kan försumma den, men när den glömmer dig är det inte mycket kvar. Likadant omvänt, en kropp utan att medvetande är ett mycket skört själv. Därför är det på många sätt befriande att läsa Olssons bok, för här får hela människovarandets komplexa spännvidd utrymme. Att hon en gång för alla förlorat U är en källa till sorg, men det går att känna en i det närmaste obegränsad sorg utan att uppslukas av det, för kroppen, berättarens kropp, söker sig till en annan kropp mitt i allt. Vad ska man känna inför en ny romans så snart inpå en förlorad livskamrat? Tja, det finns inget enkelt svar på. Eller jo, det gör det ju, man känner det man känner.
Jag som är kvar är så okonstlat personlig att det i det närmaste ger svindel, emellanåt. Samtidigt får mycket av det som gör Olsson till en förträfflig författare utrymme här, om än på ett helt annat sätt än vad jag upplevt med henne förut. Hennes precisa prosa i korta avsnitt, korta kapitel avbryts ibland av vad man ska förstå är samtal med hennes pappa som ännu är i livet, något slags liv, men knappt talför till samtligas frustration. De tjänar som påminnelse till att dessa liv vi lever inte låter sig ringas in riktigt. Olsson är kvar. Men är hennes pappa det?
Jag som är kvar är en bok som knycklar ihop förlusten för att sedan låta den veckla ut sig framför oss. Sakta, eller snabbt, med oväntade vändningar, lika oväntade som våra egna tankar kan vara. Jag önskar att Olsson inte hade behövt skriva den, men jag är mycket tacksam att hon, när vi nu är här, lät oss ta del av mänsklighetens alla sidor.