Marilda hade dragit det kortaste barret och hon visste vad det betydde. Det hade till slut blivit hennes tur att skaffa granen. År efter år hade hon sett skräcken i blickarna när de andra släktingarna insett vad som skett, och ingen av dem hade någonsin blivit sig riktigt lika efter att de kommit tillbaka. Varje år hade Marilda dragit en lättnadens suck och ingen hade berättat vad som hänt dem.
Hennes pappa Botrind såg på henne under tystnad. Vaxljusen lyste upp hans ansikte, skuggorna gjorde rynkorna djupare. Hon försökte skönja hopp där under de buskiga ögonbrynen, men det var som om fadern bedrogs av sitt inre. Det var befrielse. Hon hann se en tår innan han tittade på sin bordsgranne och klappade hen ljudligt på knät.
Mormor Nodelv reste sig.
”Jaha ja”, sade hon, ”då är det bäst att du ger dig av direkt.”
Marilda kände det som om hon befann sig i ett hål dit inga blickar kunde nå. Inga blickar fastnade riktigt på hennes yta, de gled av som isen från taken under töväder.
Nodelv rotade runt bland sakerna i låren, drog fram alla möjliga pinaler, hummade och pausade en sekund innan hon packade eller förkastade dem. Hur hon kunde veta vad som lämpade sig för utfärden var mer än Marilda kunde begripa, för henne veterligen hade mormor Nodelv aldrig hämtat någon gran själv.
”Borde du inte klä dig?” mumlade mormodern ner i lådan.
Marilda kände kinderna hetta och sprang den korta vägen till hennes och syskonens kammare.
En stund senare stod hon klar på tröskeln ut. Inifrån matsalen hörde hon tjo och tjim igen, så som det varit innan lottdragningen, om möjligt än mer uppsluppet. Hon hörde sin far berätta historier, säga hennes namn och skratta sitt bullriga skratt. Det som varit så hemtrevligt förr, men som nu blev till hammarslag mot en kil emellan dem. Bara Nodelv hade följt henne till dörren. Hennes fårade ansikte kunde bära mycket, hade burit mycket, men var det något hon aldrig tagit på sig var det lögner.
”Det kommer inte bli lätt”, sade hon. ”Men hjälp finns, och tröst. Och kom ihåg: det är bara kött.”
Hur Marilda skulle bli stärkt av detta var mer än hon förstod, men hon visste också att det var allt hon skulle få nu. Hon klev ut i kvällningen på snön som ännu låg stilla. Tidigare under dagen hade Nodelv lovat storm, men kanske visste hon inte allt.
Att hämta granen var bland Marildas folk ett hedervärt uppdrag, egentligen, och på något sätt var det nedärvt att känna till var de fanns. Marilda kände det som att det drog i kroppen och hon hade känt det redan när hon tog barret. Hon hade inte förstått den kittlande känslan då, men nu blev den starkare med var steg hon tog genom De förlorade ljusens dal och bort från storstugan vid vattenfallet. Hon kände sig som en kompassnål, precis men ovetande.
När Marilda klev upp ur dalen kände hon de vindar Nodelv varnat för. De skulle leta sig ner genom skrevan och trycka mot ytterdörren så att den knappt skulle gå att öppna. Hon visste det, för det var vad nordanvinden gjorde. Men faktum var att det här var det längsta hemifrån Marilda varit och den syn som hon stod inför fick henne i det närmaste att tappa andan. Framför henne bredde sig en stor, vit och oroväckande platt yta ut. Vad var detta? I dunklet var det omöjligt att se var det tog slut, och för någon som växt upp med bergssidor omkring sig var det här något fullständigt främmande. Kunde hon gå runt? Jo, kanske, men kraften i henne drog henne utåt, bortåt, mot det okända.
Hon drog den roströda kappan omkring sig, försökte hålla luvan så att den yrande snön skulle stängas ute, men det var svårt och blev allt svårare för varje steg när vinden blåste allt starkare. Snart såg hon varken var hon gick eller vart hon kommit från, allt var ett vitt virrvarr utan ände. Hon visste, nej kände, vart hon skulle, men vädret gjorde allt i sin makt för att stoppa henne. Och det var då det brast.
Knappt hann Marilda reagera innan gängan var djupt ner i vattnet under isen. Hon kände den fyllas och smärtan av det iskalla brände redan. Hon satte sig ned och drog upp benet, men stöveln gled av och ned i bråddjupet. Säker på att hennes sista stund var kommen satte hon ned den genomvåta sockan i snön, försökte känna om isen skulle bära henne en bit till. När hon lyfte foten satt även sockan fast, fibrer fastfrusna i ytan. Paniken grep tag i henne och hon skrek rakt ut till allt och ingen. Kanske, o kanske, kunde de höra henne ner i dalen.
Det var då hon hörde något helt annat.
”Hoom …” sade en brummande röst. Marilda såg upp på den väldiga figuren. Det stora skägget stod kring ansiktet som frost som växt på frost som växt på frost. En ljust blå näsa under vita ögon.
”Du kan kalla mig Bore,” sade han, ”och du är Marilda av granskogens folk.”
Bore blåste försiktigt på henne och kinderna spändes ut så att sprickor blottades i hans uråldriga ansikte. Runt Marilda växte en bubbla och inuti den strålade en värme. När hon var helt omsluten såg hon en liten eld därinne, eller eld, förresten? Två pigga ögon tittade på henne ur flammorna som mest liknade ett grodyngel.
Den stora figuren drog upp ett litet pimpelspö ur fickan, skrattretande litet i hans stora nävar, och sänkte ned kroken i vaken och snart hade han fiskat upp stöveln. En liten abborre rann ur med vattnet och studsade några gånger på isen innan den föll tillbaka ner i sjön. Han räckte stöveln till Marilda och nickade menande åt flamman som susade kring den till dess att varje del var torr och varm.
”Jag är Marilda, men vet inget om granskogens folk”, sa hon medan hon reste sig. ”Jag kommer från De förlorade ljusens dal.”
Den väldige Kung Bore ryckte knappt märkbart på axlarna och började gå åt samma håll som Marildas känsla drog henne. Det knakade till för var steg, men inte som om något höll på att brista utan som om något drogs åt.
”Oroa dig inte för isen, Marilda från De förlorade ljusens dal … Ska vi gå?”
Hon reste sig, med viss tvekan klev hon ur den varma bubblan och skyndade efter Bore. Flamman susande tillbaka till kungen och for ner i hans ficka.
Mörkret låg tätt om dem nu, men efter en bits vandring kunde Marilda skönja något stort som reste sig ur intet. Det var bergen, hur hon kunde veta det visste hon inte, men hon var säker. Bore lufsade under tystnad bredvid.
”Så … Bore. Vad gör du här? Egentligen?” Marilda kände att orden inte riktigt kom som hon ville. Mörkret och ljudlösheten gjorde henne nervös, ja, den väldige Bore också, för den delen. Då var ändå tystnad det hon föredrog i vanliga fall.
”Gör och gör …” började han. Knarrandet under skorna avtog något och snön fick en annan karaktär. Lite grövre, lite ojämnare. Hon kunde se träd längre fram och den plana marken gav vika för en svag lutning uppåt. På håll kunde hon höra vittrorna yla och över snötäckta stenar hade räven tassat. Marilda hade hunnit glömma vad hon frågat när han fortsatte: ”Jag mest är …” Han vred lite på pälsmössan och Marilda såg hur snöflingor segnade ner på hans axlar som kom de ur huvudbonaden. ”Och ja, nu är jag här hos dig.”
Det var en tröstande tanke, det medgav hon, för även om Marilda visste vart hon var på väg visste hon inte vad som väntade vare sig där eller på vägen. Och Bore hade redan räddat henne en gång.
Han vinkade ut flamman att lysa upp vägen för dem. Stigen var smal och slingrig, stora hala stenar och välta trädstammar låg kors och tvärs. Det påminde Marilda om dalen där inte en yta var slät, men här var allt ändå främmande. Vittrorna hördes igen, nu på närmare håll, och hon sökte Bores blick, men allt hon såg var ryggtavlan och nacken när han sökte på himlen efter var nattråna höll hus eller vart de var på väg. Nästan omärkbart gjorde han en rörelse med handen och när Marilda inte förstod blev han ivrigare och ivrigare. Till slut kastade hon sig på marken bakom en stock.
”Bore, Bore, Boreborebore booooooore”, hördes en kraxande kör. Vingslagen ruskade snön av trädtopparna. ”Ser ni? Ser ni? Vi har finbesök.”
”Hoom …” sade kung Bore.
”Hör ni? Hör ni? Han har tappat målfööööööret.”
Blodisande skratt hördes från runt omkring dem och när Marilda försiktigt tittade upp såg hon de fågellika skepnaderna sitta i varje träd. De var omringade. Marilda brottades mellan att gömma sig och instinkten att se om hon kunde hjälpa till. Om hon tyst, tyst kunde resa sig bara lite. Hon strök med handen över marken för att känna något fast. Försiktigt lade hon lite tyngd på armen, och lite till.
Ett mycket mindre knak än det på isen hördes när en gren gick av, men tjattret som pågått runt om henne tystnade med ens. Alla vittrornas blickar riktades mot henne och hon han få en glimt av Bores blick innan de alla svepte ner mot henne. Vingar, näbbar och klor klöste och slog om henne. Det var kört, det visste hon, och det var hennes fel. Ett sår över kinden, riv över ärmarna, någon som drog i hennes mantel.
Som ett lågt mullrande hördes ord på ett språk hon inte förstod. Marken skakade till när Bore tog ett språng mot stammen där hon låg. Ett blått ljus virvlade omkring honom där han svängde med en käpp med en lykta på. Vittrorna blev långsammare och långsammare och snart hängde de stilla i luften.
”Du har inte mycket tid”, sade han. ”Spring allt vad du orkar.”
Marilda öppnade munnen för att protestera, men hon såg att Bore menade allvar. Hon såg att han var rädd, så hon sprang och sprang med det frysta scenen, som en tavla, allt längre bakom henne. Snart syntes de inte till, inga ljud hördes och Marilda stod ensam i en skog, på ett berg, och tårarna rann.
Om Marilda hade vetat vem kung Bore var hade hon kanske inte känt den sorg som nu uppfyllde henne, en vän som hon fått och förlorat på bara några timmar. Hade hon vetat mer om vittrorna än de sagor Nodelv berättat hade hon kanske vetat att mot bortomvärldslingar som Bore hade de inte mycket att komma med, även om deras självgodhet förbjöd dem att erkänna något sådant. Och hade hon lyft blicken där hon sakta gick uppför stigen hade hon sett ljuset av flamman innan den nådde henne, men nu var det värmen hon först kände. Som om den inte ville skrämma henne, som om den inte ville tränga sig på utan att först bli inbjuden, susade den strax bakom henne i lätta danssteg. När det inte hjälpte kom den närmare och närmare och närmare …
”Aj!” hojtade Marilda först, men när hon såg vem det var kände hon en så stark lust att krama den lilla elden att den var tvungen att avvärja det genom att flyga lite längre bort. För Marilda värmde den både utanpå och inuti.
De fortsatte vägen upp på berget. Drivet inuti Marilda blev allt starkare, men omgivningen blev också allt mindre gästvänlig. Det var kargt och luktade unket på ett sätt som hon sällan hade upplevt, i synnerhet inte ute under kallaste vintern. Stanken skulle dock få sin förklaring.
I en klippskreva såg Marilda till slut det hon länge känt lukten av. En stuga till synes byggd av kött. Fläsksvål lindat om ben, filéer som enorma takpannor med fett som sipprade ur varje springa. Hon satte handen för munnen, med en ansträngning kvävde hon kväljningarna. Hon tittade på flamman.
”Måste jag gå in där?”
Det är svårt att nicka om man är en svävande eldkula, men det var nog det den gjorde, trodde Marilda. Hon gick försiktigt fram till dörren som snarast var ett draperi av senor och tarmar. Det var varmt därinne, men värmen var av ett helt annat slag än flammans. Det här var en stillastående värme som av ett inuti som tränger sig ut. Det luktade slakt och salt och förruttnelse, men flamman hade bekräftat det hon själv kände: här låg vägen framåt.
På en hög av kött satt en figur med vit päls, enorm och svällande utan minsta tecken på sundhet, och mosade i sig av det röda döda omkring honom. Rödfuktiga ögon tittade lystet på Marilda när hon klev in.
”Vem är det som träder in i Sind-Klavurs sal?” gurglade den fram, ljud som frampressat mellan två stumma skinkbitar. Ett otäckt smackande ljud kommer ur gapet och saften från maten rann genom pälsen på dess bringa.
”Marilda …” stammade hon fram. ”Marilda från De förlo …”
Men hon hejdade sig. Vad var det Bore hade kallat henne? Av granskogens folk …? När hon nu tänkte på det kändes det mycket rimligare än från De förlorade ljusens dal. Hon visste inte varför, men tanken gav henne kraft och hon rätade på ryggen framför den lystne Sind-Klavur.
”Marilda av granskogens folk.”
”Det gör detsamma, flicka lilla, du är bara kött som alla de andra. Och för eller senare, har Sind-Klavur ätit er alla.”
Det var ett skratt, så mycket förstod Marilda, men det varken lät som eller skratt eller utstrålade någon glädje. Det var ljudet hos någon som ville visa sig stark, ljudet hos någon som ville trycka ner. Ett skratt hon hört sin pappa skratta när hon försökt men inte kunnat, när hon velat men inte fått. Botrinds skratt var bland de sista ljud hon hört innan hon lämnade storstugan i dalen, men sedan dess hade hon växt, kände hon, många gånger om. Hennes blick svartnade och hon rynkade ögonbrynen.
”Då väljer jag senare, tack.” Något vaknade i vidundrets blick, men Marilda fortsatte. ”Jag ska hämta en gran. Släpp fram mig.”
Det håriga ansiktet var svårt att tyda, men dess rörelser desto tydligare. När den reste sig ur sin tron såg hon att Sind-Klavur satt samman med sitt hus, att det inte fanns någon skarv där monstret slutade och köttbyggnaden började. De var ett och samma och när den sträckte på sig började också husets golv och väggar att sluta sig om henne. Bakom, framför, på sidorna, allt hon såg var röd vävnad som kom allt närmare. Flamman fladdrade intill henne i panik, den behövde syre för att inte kvävas och den kunde dö lika slutgiltigt som Marilda.
Då slog det henne.
Det är bara kött.
Hon började blåsa på den lilla elden intill henne. Först försiktigt, sedan med allt djupare andetag. Flamman växte för var tag och snart började den bränna på köttet omkring dem. Det började pysa och spraka och stekos fyllde deras lilla utrymme. Väggarna började dra sig tillbaka under det att ett väsande, pipande ljud steg i ett fasansfullt crescendo, men Marilda fortsatte att blåsa på flamman som nu var en stor brasa, stark nog att sätta hela huset, ja, hela varelsen i brand. Hon var tvungen att backa ut, fortfarande ivrigt blåsande, för att inte också hon skulle sväljas av lågorna.
Hon snubblade baklänges över ett ben och landade i snön som börjat smälta av värmen. Där hon satt såg hon hur allt framför henne brann och hur det såg ut som om hela huset vevade och svingade för att komma undan infernot, utan lycka. Sind-Klavur blev till aska.
”Hoom …” hörde hon efter en stund bakom sig. Bore sträckte henne handen och hon greppade tag i det kraftiga fingret för att resa sig.
”Vad var det där?” frågade Marilda och kände på sig att Bore visste svaret, men han drog på det. Först höjde han sin hand och kallade tillbaka flamman samtidigt som han med den andra tycktes frysa resterna av kötthuset till djupaste is.
”Sind-Klavur var det omåttliga, han var frosseriet.”
Skulle det förklara någonting? Marilda var inte alls säker på det, men Bores min gjorde klart att inget mer skulle bli sagt nu. I stället pekade han på något bakom där huset hade stått. Dalen sträckte sig upp bakom det och återigen kände hon drivet. Det var inte hit hon skulle, det var till något där bakom.
Hon klev försiktigt över resterna med Bore bakom sig. Överallt stod granar, täta och mörkgröna, med ljus och dekorationer, skirt glitter med långa strån i ringar runt om. De var så många och det varma ljuset från dem fyllde hela dalen. Förundrat tittade hon på dem, alla individuella, alla äkta, som om alla förbehåll sopats undan och i dess ställe något riktigt tagit plats. Hon strök med handen över grenarna, kände barren mot fingertopparna, alldeles mjuka om de bara behandlades rätt. Nattens händelser, vittrorna och köttvidundret, skingrades när hon stod framför den gran hon visste att hon skulle ta med sig hem.
Som för att fråga om lov drog hon försiktigt i en gren och trädet gav vika. Men … hur skulle hon få det hem?
Bore som sett på henne under tiden hon tog in vad hon såg och kanske, ja kanske, kom att landa i någon insikt, tog några steg fram. Hur fickan drog han en orange pulka i ett märkligt, alldeles slätt material, en pulka han hade fått en gång eller kanske skulle få låna i framtiden. Det var inte så noga för sådana som han.
”Låna den”, sade han och hjälpte Marilda att lägga den på pulkan. Några grenar släpade i, men verkade inte påverka granen i någon större utsträckning. Hon drog den hemåt.
En knackning hördes på storstugans dörr. Botrind öppnade och såg att där stod en gran, så vacker som vore den målad i luften framför honom, men Marilda syntes inte till. Han tog några steg ut och såg sig om, ropade hennes namn genom julnatten, men allt var tyst. När han lyfte granen för att ta in den såg han en köttbit i snön, frusen till ett block. Ett glädjelöst skratt fyllde dalen och Botrind drog snabbt med sig trädet in, stängde och reglade. Julen var kommen till De förlorade ljusens dal.
Bilderna är AI-genererade med appen Wombo Dream.