---

Med serien Die visade britten Kieron Gillen (f. 1975) att han kan skriva originella serier som tar både mediet och sin tematik (i det fallet rollspel) på allvar. Med Power Fantasy är det i stället superkrafter och dess implikationer som utgör ämnet. Något mindre engagerande, men ändå en startsträcka genom tre volymer som väcker intresse för det fortsättning som helt säkert kommer.  

Nå, världen befolkas av ett fåtal “Atomics”, personer som av olika anledning (ingen tycks riktigt veta varför) fått övernaturliga krafter av olika slag. Någon är kanske en ängel, någon sysslar med telekinesi, någon kan ändra färg på sina naglar, någon förstår hur hela universum fungerar och Etienne Lux, ja, han kan mental koppla sig samman med i princip alla i hela världen. Dessa personer och de konflikter som uppstått mellan dem har inte bara utplånat Europa utan fortsätter att vara en stor politisk och militär faktor där deras maktspel och intriger får effekter på själva verklighetens väv.  

Etienne Lux, med en bakdörr in i allas huvuden, blir en naturlig mittpunkt för såväl hat som omtanke, trots att han själv hävdar att han står bortom alla känslor, hänvisar till en krass rationalitet.  

Första albumet, The Superpowers, blir i princip en exposé över de inblandade. De presenteras och det börjar nystas i deras inbördes relationer, men den originalitet som präglade Die från första ögonblick saknas här. Figurerna känns väldigt stereotypa på ett sätt som först störde mig, men som efter hand kändes mer rimliga. Dessa “atomics”, övermäktiga och unika i sitt slag, bör rimligen drivas till sin spets av omständigheterna. Om gravitationen inte spelar någon roll är det kanske inte så konstigt att man rycker bort en bit jord och konstruerar sig ett svävande hippieparadis där man alltid kan vara hög? Om man kan se in i allas hjärnor och känna allas känslor är det kanske inte så konstigt om man gör sitt yttersta för att stänga ute känslorna helt?  

Effekterna av dessa val får betydligt större utrymme i de två senare albumen, Mutually Reassuring Destruction och The End of History. Där visar Gillen sina styrkor som författare, överraskande vändningar och nyanser tillåter historien att gå på djupet, ett djup som tecknaren Caspar Wijngaard förvaltar väl. 

Första delen står inte riktigt på egna ben, men de tre första gemensamt tjänar definitivt som en läsvärd variant av superhjälteserier i stil med X-Men (typ) men med ett mer psykologiskt och socialt djup som mer för tankarna till Watchmen.