Final Fantasy X-2

Tillverkare: Square Enix
Utgivare: Square Enix
Plattform: Playstation 2
År: 2003

Final Fantasy X är det första Final Fantasy-spelet som fått en direkt efterföljare, om man ser till handlingen. Detta är anledningen till det konstiga namnet, Final Fantasy X-2.

Spelet tar vid två år efter det att Final Fantasy X slutat, Tidus (huvudpersonen i Final Fantasy X) och gänget spöat Yevon och Sin försvunnit. Som bekant var Tidus bara en dröm, men när Yuna (Final Fantasy X-2s huvudperson och en i Tidus gäng i Final Fantasy X) får se en sphere som Kimahri hittad vid Mount Gagazet börjar Yunas hopp om att hitta Tidus leva.
Yuna har anslutit sig till en grupp spherehunters kallade Gullwings som består av bland andra Rikku, hennes bror Brother och ett nytt ansikte – Paine. Tillsammans ger de sig ut för att hitta spheres, men bli ofrivilligt indragna i Spiras politik och senare även dess överlevnad.

Skillnaderna mot Final Fantasy X är rätt stora om man inte ser till världen, den är nämligen i stort sett densamma.
Nej, skillnaderna ligger mer i hur spelet fungerar, på gott och ont. Som spel betraktat är de nämligen nästan så olika de kan bli.
Där Final Fantasy X hade en rälsad historia att följa är X-2 friare. Valen är många och det ska visst finnas en rad olika slut på spelet. Det och att man kan, när man klarat spelet första gången, välja ”New game plus” (man får börja om spelet, fast figurerna behåller allt de har lärt sig) gör att spelet får en enorm livslängd. Man vill se allt i spelet och behöver inte börja om helt från början. Väldigt bra.

I Final Fantasy X-2 är det Yuna som är huvudperson, och det är bara Yuna och hennes två kompisar Rikku och Paine som man kan styra. Tidigare spel har på något sätt haft yrken bundna till karaktärerna, men här kan man byta yrke mitt under striden. Eller yrke, förresten, spelet kallar det Dresspheres så det är snarare kläder man byter. En häftig idé som jag personligen gillar väldigt mycket.

Striderna är numer i realtid, så det gäller att man är flink med fingrarna. Jag trodde det skulle vara sämre och svårare när jag började spela, men till slut fick jag det att fungera väldigt bra.

Som vanligt är grafiken och ljudet mer än godkänt.
Musiken är annorlunda, jämfört med tidigare spel. Trotjänaren Nobou Uematsu har bytts ut mot Noriko Matsueda och Takahito Eguchi som fått i uppdrag att göra ett lite poppigare musiktema som bättre ska passa in på Final Fantasy X-2s stil. Ett sätt att göra en skillnad mellan Final Fantasy Xs lågteknologiska värld och X-2s värld där tekniken används mycket mer, kan man tänka. Bra är det i vilket fall.

Spelet innehåller många olika minigames, på gott och ont. Vissa tyckte jag var roliga, medan andra var jättetråkiga och att jag inte kan klara allt i spelet för att jag har svårt för ett visst minigame är lite frustrerande.

Jag tycker att Final Fantasy X-2 är riktigt bra. På många sätt mycket bättre än Final Fantasy X, som bjuder på en underbar saga, medan Final Fantasy X-2 är ett betydligt mer speligt spel.
Jag har inget emot någotdera och kan bara rekommendera Final Fantasy X-2. Huruvida man gillar det handlar mest om vilket humör man är på. Kan man bara förstå att Final Fantasy X-2 inte är Final Fantasy X ska det nog gå bra.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!