Eduardo Galeano, i översättning av Jens Nordenhök
216 s. Lindelöws bokförlag, 2012 (1995, 2003, 2006, 2010)
Uruguayanen Eduardo Galeano (1940—2015) nämndes emellanåt som en potentiell nobelpriskandidat. Han ses som en av Sydamerikas främsta berättare och ägnade sig, enligt egen utsago, åt att minnas Amerikas historia trots att kontinenten var dömd till minnesförlust. Han ville också bli fotbollsspelare, men eftersom han ”var den värsta klantskalle som någonsin har setts på någon av mitt hemlands otaliga fotbollsplaner” fick kärleken till fotbollen ta sig andra former. Genom Fotbollen — Vilken historia, till exempel, en bok som kom först 1995 men därefter utökats för att behandla fler av herrarnas världsmästerskap.1 För den fotbollsintresserade är boken ett måste.
I flertalet korta avsnitt börjar Galeano från början. Antika bollsporter i olika delar av världen (där vissa vinnare offrades till gudarna) blir till något vi kanske skulle känna igen som fotboll under 1800-talets andra hälft. Någon domare fanns ännu inte och bollen fick tas med händerna men, till skillnad från i rugbyn, inte bäras med sig. Matcherna saknade fast längd, målen fast höjd och lagen begränsning i antalet spelare. Men att springa offside var redan om inte förbjudet så åtminstone ansett som osportsligt. Som vi vet kom mycket av det här att justeras efter hand.
Denna kronologiska odyssé genom fotbollshistorien, där berättelser om matcher, spelare och mål, varvas med hård kritik mot bland annat Fifa, vittnar om en syn på fotbollen som definitivt inte är frikopplad från samhället och världen i övrigt. Alla världsmästerskap sätts i ett större politiskt och socialt sammanhang och helt riktigt, och som vi sett prov på åtskilliga gånger, är fotbollen och idrotten i stort politisk, oavsett vad pamparna påstår. Korruption och svågerpolitik där diktaturer och råbarkad kommersialism tar udden av det som skulle kunna vara en fest med världens största sport som arena, och Galeano ställer det i motsats till det den före detta algeriske målvakten (tillika nobelpristagaren och motvillige existentialisten) Albert Camus en gång ska ha sagt: ”Allt jag vet om moral har jag fotbollen att tacka för.”
Den fotboll Galeano ville fånga och uppleva står många gånger i bjärt kontrast till den miljardindustri världsfotbollen blivit: ”När den goda fotbollen plötsligt uppstår inför mina ögon tackar jag för miraklet, utan att bry mig det minsta om vilket lag eller land som har bjudit på det.” Det är lätt att sympatisera med och blir tyvärr allt lättare, inte minst genom rapporterna om de omfattande bristerna i arbetsmiljö som tar och tog livet av hundratals byggarbetare när arenorna som snart kommer stå öde byggdes och polistillslaget mot Fifa som tycks tyda på att det är enklare att köpa att få arrangera ett mästerskap än att vinna det på sportsliga grunder. Pengarna som skulle ge skälig lön och arbetsmiljö verkar redan ha givits bort under bordet.
Och samtidigt det där magiska, som trollbinder mig och miljoner andra. Härliga finter, precist väggspel, snygga mål, anfallsfotboll och spänning. Galeano tar upp åtskilliga exempel på ögonblick som i någon mån förklarar tjusningen med fotbollen, och själv skulle jag säkert kunna bidra med fler av liknande slag. Varje fotbollsfantast har ett eget kartotek med minnen och Fotbollen — Vilken historia är Galeanos.