Eduardo Galeano, i översättning av Kerstin Jonsson, omslag formgett av Jan Karsberg
246 s. Lindelöws 2020
I original på spanska El libro de los abrazos (1989)
Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano (1940—2015) skrev 1971 Latinamerikas öppna ådror, en uppgörelse med kolonialismen som inte sågs på med blida ögon av dem som snart skulle gripa makten. 1973 flydde Galeano först militärdiktaturen i Uruguay 1973, sedan densamma i Argentina 1976, och bosatte sig under 13 år i Spanien innan han återvände till hemlandet 1989. Under hela tiden skrev han korta och superkorta krönikor (mycket sällan längre än en hel sida, allt som oftast runt en halv) vilka samlades i Omfamningarnas bok.
Galeanos blick är något utöver det vanliga och även om alla dessa texter inte når samma höjd är det ändå enkelt att förstå var de kommer ifrån, hur de grott. Ta denna citerad i sin helhet, till exempel:
Jag läser en roman av Louise Erdrich.
På ett ställe möter en farfarsfar sitt barnbarnsbarn.
Farfarsfadern är fullständigt senil (hans tankar har samma färg som vatten) och han har samma saliga leende som sitt nyfödda barnbarnsbarn. Farfarsfadern är lycklig därför att han förlorat sitt minne. Barnbarnsbarnet är lyckligt därför att han ännu inte har något minne.
Det här är den perfekta lyckan, tänker jag. Den vill jag inte ha.
Eller denna:
Den synliga kolonialismen stympar dig utan att dölja det: du förbjuds att tala, du förbjuds att agera, du förbjuds att existera. Den osynliga kolonialismen däremot övertygar dig om att livegenskap är ditt öde och att maktlösheten tillhör din natur: du övertygas om att det inte går att tala, inte går att agera, inte går att existera.
Tankarna i sig är kanske inte nya (vilka tankar är det?) men det finns en kärnfullhet i texterna som imponerar på mig, jag inspireras av det och önskar att jag hade samma förmåga. Galeano rör sig till synes fritt mellan ämnen, han kommenterar samtidskultur och konst ena stunden för att röra sig vidare mot raseriet gentemot förtryck och politiken som skapar det till att diskutera det verkligt mänskliga. Spretigheten hade i vanliga fall stört mig, tror jag, men här upplever jag främst Omfamningarnas bok som en bok att hitta godbitar i.