Juan Gabriel Vásquez, i översättning av Manni Kössler, omslag formgett av Moa Schulman
272 s. Brombergs 2014
I original på spanska El ruido de las cosas al caer (2011)

Vissa bokreafynd måste få mogna, eller så är det jag som måste få mogna i förhållande till dem. I fallet med romanen Ljudet av sådant som faller av den colombianske författaren Juan Gabriel Vásquez (f. 1973) så krävdes, bisarrt nog, att jag läste Henrik Nilssons mycket upplysande essäodyssé Hålet i stängslet (2024) för att jag skulle inse att det är en roman jag borde plocka upp (inte minst för att det är en bok som faktiskt är översatt till svenska).
     Nå, den sydamerikanska litteraturen är på gott och ont förknippad med den magiska realismen, men det finns framförallt samtida författare som beskriver en annan verklighet i vilken den omfattande kriminaliteten ofta utgör fond (inte minst Natt i Caracas (2019)). Ljudet av sådant som faller petar i de öppna sår som finns i det Colombia som blev tvunget att finna en ny identitet efter det att knarkkungen Pablo Escobar försvann (men hans flodhästar blev kvar).
     Juridikläraren Antonio Yammara blir påmind om hur hans vän Ricardo Laverde blev mördad och han själv blev allvarligt skottskadad och slits tillbaka till 1990-talet och de händelser som till synes av en slump kom att definiera hela hans fortsatta liv. Laverde var en man med många hemligheter och få ord, en sådan närvaro som inte gick att undgå men heller aldrig riktigt ringa in. För Antonio blev han en gåta vars svar han fortsatte att söka trots att livet omkring honom pockade på hans uppmärksamhet.
     Berättelsen om Antonio och Laverde är fast förankrad i ett samhälle där kriminaliteten alltid är en möjlighet, sällan så riskfri som den kan te sig till en början. Vasquez Bogotá beskrivs dock inte så ensidigt, tvärtom lyfter han stadens många dimensioner på ett sätt som gör att det eländiga kanske inte känns mildare, men åtminstone inte som den enda aspekten. Ljudet av sådant som faller är dessutom berättad i flera nivåer där Laverdes liv skrivs fram från flera håll. Jag är svag för det, rent generellt, när jag som läsare får gräva mig ner genom av nivåer av historier som berättar varandra. Här fyller det också funktionen att göra gåtan Laverde till ett långsamt avslöjande av det pussel som huvudpersonen (och i förlängningen läsaren) brinner för.
     Nog för att det är alltför enkelt att reducera en enorm landmassa med miljontals människor och berättelser till en litterär kontintent, men Vásquez bidrar i allra högsta grad till att göra Syd- och Latinamerika till den jordmån som frambringar de för mig mest kittlande berättelserna. Det gäller såväl 1900-talets som samtidens författarskap.