Jonas Gren, omslag formgett av Lukas Möllersten
72 s. 10Tal 2018 (2018)
Svenska Akademiens ordlista anger följande om ett litet ord som nästan glömts bort:
däld substantiv -en -er
• ?åld.? liten dal
Jag tänker mig bäckfåran där Tinnerbäcken rinner. Vattnet står högt, färg som kaffe latte, kabbelekan grön med gula blommor vittnar om liv. Men dälden har historiskt sett en annan konnotation: ”sorgens, mödornas, lifvets däld”, ”ålderns däld”, ”med tanke på dälden ss. en afskild o. undangömd vistelseort; i uttr. som beteckna obemärkt lefnadsställning l. låg samhällsklass l. dyl” och ”om det lägsta af ngt, botten.” En dal, men bildligt med ett stråk av något annat, mörkare. Poeten Jonas Gren (f. 1981) tar i diktsamlingen Dälden, där de blommar fasta på båda dessa betydelser.
Redan i samlingens första dikt fångar Gren mig:
och jag går
i den frusna ängen utmateria, som fått syn
på materienmedan ljuset slår upp från däldens
vita ensamhetdär solen ännu göms
bakom Hörkens östra släntoch jag ingår i världen
som elden i veden[…]
Gren beskrivs allt som oftast som en ekopoet, en poet som rotar sig i naturen, eventuellt romantiserar den men utan att försköna den eller förringa dess utsatthet i dagens läge. Och jag tycker att han i dessa ovanstående rader, framförallt andra och femte strofen, förtjänstfullt beskriver både poetens och människans samtida roll i det landskap som är på utdöende. Materia som betraktar materien, på inget sätt åtskild från sitt sammanhang, men på samma gång som eld i ved, en förtärande urkraft av vilket bara aska blir kvar. Dälden, där de blommar är inte genomgående lika ödesmättad (det snarare kommer och går), men här slås ändå grundtonen som genljuder genom boken an.
Poesin är rytmiskt lugn, fri men eftertänksam, till skillnad från Tävlingsdräkten (2021) utan utpräglad form. Det går att kombinera skogsbrändernas omedelbarhet med ljudet som kommer när man bankar på tallar (”de tjocka ger basljud/ de tunna diskant”), för även ljudet är som elden i veden, antar jag, omöjliga att separera. Det är också därför Grens diktning blir så kraftfull utan att det känns sökt.
På det hela taget känns Dälden, där de blommar som en modern tolkning av naturlyriken, där betraktaren, poeten, är en del av naturen i stället för att vara en betraktare eller en beundrare. Jag tycker om både anslaget och utfallet.