Magnolia

Originaltitel: Magnolia
Regissör: Paul Thomas Anderson
Manus: Paul Thomas Anderson
Språk: Engelska
År: 1999

Magnolia är en film om nio människors öden, öden som binds samman av en TV-show kallad What do kids know.
Filmen är rätt konstig och svårförklarad, men jag ska göra ett försök.

Magnolia följer nio öden och två handlingar. Egentligen. Det är groteskt rörigt att försöka räkna, bara så att ni vet.
Handlingarna kretsar kring två äldre män, ingen av dem är i särskilt god vigör. Den ena, Earl Partridge (Jason Robards), skapade programmet What do kids know som den andra mannen, Jimmy Gator (Philip Baker Hall), är programledare för. Puh, steg ett avklarat.
Båda männen har ett varsitt barn som de mer eller mindre förlorat kontakten med. Earl har en son, Frank Mackey (Tom Cruise), en manschauvinist som föreläser om mannens rätt att till sex. Jimmy har en knarkade dotter, Claudia (Melora Waters). Claudia träffar polismannen Jim Kurring (John C. Reilly) under en av hans utryckningar.
Earl har en sjuksköterska, Phil Pharma (Philip Seymour Hoffman), som sköter honom och ser till så att han har det bra. Earl har dessutom en fru, Linda (Julianne Moore), som är betydligt yngre än han själv och som nu börjar bli kär i Earl på riktigt.
I TV-programmet som filmen kretsar jobbar Stanley Specter (Jeremy Blackman) på att sätta nytt rekord. Han pressas hårt av sin pappa (Michael Bowen), precis så som nuvarande rekordhållaren Donnie Smith (William H. Macy) pressades av sina föräldrar, och han slutade som en nolla.
Låter det rörigt?
Det är inte ens i närheten av hur filmen verkligen är…

Manuset är, trots den förvirrande återgivningen här ovan, väldigt välgjort. Allting passar perfekt med det andra.
Persongalleriet är varierande och det är egentligen bara en person som som är osympatisk (jag tänker inte räkna med Stanleys pappa), Frank Mackey. Det gör filmen ännu jobbigare.
När man har ”fattat tycke” för alla personerna, så förstår man hur verkligt jobbigt alla har det. De slåss mot sjukdomar, droger, samhället, sig själva, livets gång och hur jag än försöker kan jag inte låta bli att säga att filmen är tragisk. Underbar. Men tragisk.

Alla skådespelarna gör toppenjobb, verkligen, men främst vill jag lyfta fram Philip Seymour Hoffman och John C. Reilly. Båda två gör roller av människor som är snälla och alltid vill alla väl, och båda gör det på ett fenomenalt sätt.

Jag tycker om den här filmen. Den är härligt skum, och även om jag gillar sådant så är det inte det som gör att jag tycker om den här filmen.
Filmen tilltalar mig för att den berättar en historia. Eller två. Eller nio. Och den berättar det så att jag förstår och kan ryckas med och känna med karaktärerna.
Jag tror att den här filmen passar de som vill ryckas med i ett djupt drama, och givetvis borde alla se den, men jag tvivlar på att alla kommer gilla den.