Jag var 36 år när jag lärde mig att simma

Sommarens heta dagar har nästan samtliga avslutats med bad i Göta kanal. På andra sidan gatan och mellan träden finns det bryggor åt alla håll, vilken oerhörd lyx att bara gå dit och kliva i. Håller man sig bara borta från båtar och slussar är det ingen fara. Barnen med sina färgglada hajfenor har glatt plaskat runt och lärt sig nya saker. Bara de kalla nätternas kvardröjande kyla har avskräckt dem ibland, men väl i finns inget som hindrat dem från att njuta av tyngdlösheten. De är modiga på det sätt som bara en viss trygghet kan skapa.
     För några dagar sedan simmade min snart åtta-åriga Sigrid över kanalen, till andra sidan, för första gången utan flythjälp. Det var stort, pappahjärtat svämmade över när hon tillskansade sig ännu en frihet.
     Tidigare i somras stod jag tankfull på bryggan, insvept i mitt badlakan, och Sigrid undrade varför jag bara stod där.
     — Jag var 36 år när jag lärde mig att simma, svarade jag med viss högtidlighet.
     Det kan tyckas pinsamt, vuxna karln, men för första gången i mitt liv kändes det inte som att jag omedelbart skulle sjunka när jag klev ner i det djupa blöta. I processen att hjälpa barnen lära sig lyckades jag samtidigt hitta någon sorts balans som jag tidigare saknat helt. Jag har alltid känt mig tung, som om jag ska kantra, sjunka. Jag har skyllt på min kraftiga benstomme, en faktisk kraftig benstomme som mättes någon gång, ett ovanlig tungt skelett ska jag ha enligt experterna. Men jag har insett att det nog inte är skelettet som varit tungt utan något annat mer svårgripligt.
     Jag har ett minne från simhallen i Råsslaskolan. Jag måste ha varit någonstans mellan 7 och 12 år (jag vet uppriktigt inte) och skulle simma under en flytmadrass, men kom inte upp, hittade inte ut. Jag har aldrig lärt mig öppna ögonen under ytan och i allt det där svarta som är två slutna ögon var jag övertygad om att jag skulle dö. Att jag dog, kanske, och livet som fortsatte var ett annat liv, eller samma liv om jag inte hade dött. Någon version av mig kom ut under madrassen, bröt ytan och andades. Om någon annan uppfattat det drama som utspelades i mig så är det inget jag minns. De trävita takbjälkarna var högt högt där ovan och jag var, av allting i världen, glad att se dem.
     Mitt förhållande till vattnet har alltid varit präglat av motsatser: jag har tyckt om att leka, men alltid på det grunda. Jag har tyckt om att dyka men haft lätt att få kallsupar (och på senare tid vatten i öronen). Jag har i perioder tyckt om idén att bada, men allt som oftast varit en riktig badkruka. Den 9 juni 2007 skrev en snart tjugoett-årig Martin ett mycket gnälligt inlägg (En sommarplåga?) om bad vars trådar ändå går att följa de femton åren som gått. Jag nämner tre anledningar till att jag åtminstone just den sommaren var så avigt inställd till bad: först att jag är frusen, sist att jag får vatten i näsan, den andra orsaken:

är att jag är abnormt dålig på att simma. Jag klarar mig knappt och det tar en fruktansvärd energi när jag försöker. Det är förstås en träningssak men jag ser verkligen ingen poäng med att träna på något jag inte känner att jag behöver kunna. Jag lägger hellre min energi på något jag tycker är roligt.

Det är på något sätt fint att så mycket av en mycket naivare Martin finns bevarat (jag funderar emellanåt på att plocka ner mycket av de artiklar med mer bloggkaraktär men ids inte när det väl gäller). Då såg jag inte de psykologiska bottnarna, brydde mig inte mycket heller. Jag hade bestämt mig för att det var så här jag skulle tycka, hade tydligen bättre saker för mig. Jag skrev att bad var ett sätt att umgås, och då var det definitivt det. Jag skulle aldrig kommit på tanken att gå och bada själv, skulle inte vågat, men å andra sidan har umgänge aldrig varit lätt för mig heller. Om man, som jag, hela tiden behöver förhålla sig till andra är det inte lätt att koncentrera sig på att överleva i vätska.
     Att det dröjde så länge krävde kanske en kombination av förutsättningar. Att jag exponerades för vatten, att jag började tänka på simma som något man kan lära sig genom mina barns framsteg och att de blev så pass stora att en del av mig släpptes fri på samma sätt som dem.
     Jag ligger i vattnet. Jag känner hur min armtag tar, att jag flyter fram och att det inte längre är en kamp. Jag vinner väg och vilar jag ett ögonblick mellan tagen är det inte längre med risk för eget liv. Jag vänder mig upp, ser inte några bjälkar men väl blå himmel och trädens kronor utmed kanalen. Jag tar något armtag eller två, simmar bakåt och riktar min blick över mig bort åt det håll jag simmar. När jag släpper taget och slappnar av med nacken lätt böjd bakåt flyter jag utan att göra något alls. Jag är i vattnet. Jag kan vila. Jag drunknar inte. Jag känner mig inte övermodig, men jag känner att jag vunnit en färdighet som jag trodde att jag aldrig skulle tillägna mig. Det är okej att känna stolthet då, men när jag står och torkar på bryggan är det ändå inte det som är det starkaste, det är något annat, något djupare.
     Jag känner att jag lever.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!