Elliot Page, i översättning av Erik MacQueen, inläst av Joachim Bergström
10 h 2 min. Natur & Kultur 2023
I original på engelska Pageboy (2023)
Att transmän är män och transkvinnor är kvinnor bör det inte råda några tvivel om, inte heller om att man ska få älska vem man vill oberoende av kön. Ändå är det långt ifrån självklart och vi ser nu en global backlash i kölvattnet av den politiska högergiren vi ser världen över, rörande rättigheter som tagit generationer att kämpa för och vinna. Att det ännu finns fördomar att bekämpa och segrar att vinna vittnar skådespelaren Elliot Page (f. 1987) om i självbiografin Pageboy.
I samband med filmen Juno blev Ellen Page ett namn på allas läppar och över en natt blev hon (det bär mig emot att felköna och dödnämna Page, men i boken benämner han sig själv så i där det bättre passar sammanhanget) jagat villebråd för världens paparazzis. Under ytan som kamerorna fångade var saker och ting inte alls som de verkade. Page berättar om hur han redan som barn hade svårt att förklika sig med tanken på att vara flicka. Det var inte bara en barnets könlöshet utan en aktiv olust inför att internera det ”flickiga” i sig själv. I små fickor fick han utrymme att vara sig själv, men oftast var det övergående. Normen var i stället osynliggörande eller ifrågasättande eller rent av hotfull. Än värre blev det i Hollywood där hans queerhet ansågs vara ett sänke för både försäljningssiffror och den egna karriären.
Page berättar öppet och ödmjukt om hans resa med anekdotiska nedslag på sedvanligt självbiografimanér och rent litterärt står Pageboy inte ut från mängden. Däremot finns det i Pages berättelse så många viktiga delar och så mycket som måste sägas (om och om och om igen) och för den unga queerperson som söker någon att spegla sina känslor och erfarenhet tror jag att boken är mer eller mindre ovärderlig. Trots alla de privilegier som Page genom sin karriär vunnit skyddar det inte från de queer- och transerfarhet som han fått utstå, först när han kom ut som gay och sedan som trans. Han visar också på vikten av att hitta sammanhang där ens queerhet inte ifrågasätts, rum och personer hos vilka man kan andas och återhämta sig utan att behöva förhålla sig till omgivningens föreställning. Det är nog jobbigt att befinna sig i en kropp som inte tycks tillhöra en utan att hela tiden behöva visa upp den för andra.
För Page tog processen att komma ut som trans och bottna i sig själv över trettio år och jag tänker mig att med hjälp av en bok som Pageboy kan de transpersoner som ännu, i någon utsträckning och av olika anledningar, har sin resa kvar finna en likasinnad som åtminstone bildligt kan hålla en i handen.