Fucking Åmål

Originaltitel: Fucking Åmål
Regissör: Lukas Moodysson
Manus: Lukas Moodysson
Språk: Svenska
Land: Sverige och Danmark
Svensk premiär: 23 oktober 1998
Längd: 89 minuter

Första gången jag såg Fucking Åmål var väl strax efter att den hade kommit ut på VHS. Jag var själv i 14-15-årsåldern och jag förstod ingenting av det som spelades upp för mig. Det där var inte en värld som var bekant för mig, det var inte en värld som ens var särskilt intressant. Jag hängde inte utanför korvkiosken (eller Konsum som var alternativet för mig om jag hade velat göra det) utan satt och spelade rollspel, datorspel eller Magic: The Gathering med mina polare i någon källare någonstans. Å andra sidan är jag inte säker på att jag hade uppskattat den även om jag varit en del av Fucking Åmåls värld, för det är en film som kräver distans, och ganska goda doser sådant.

För nu när jag ser filmen i efterhand, elva år efter att den kom ut, kan jag dels konstatera att jag egentligen aldrig blev en del av den ungdomskultur som Fucking Åmål visar, men jag har samlat på mig en del erfarenhet sedan dess och jag kan sätta mig in i huvudpersonernas situationer, jag kan känna sympati. Lukas Moodysson spelar väldigt mycket på känslor vilket gör det nödvändigt att kunna känna sympati, inte bara för Elin (Alexandra Dahlström) och Agnes (Rebecka Liljeberg) utan egentligen för allihopa.

Precis som De ofrivilliga handlar Fucking Åmål om att passa in, vara sig själv och att finna sin roll i sociala sammanhang. Elin är partytjejen som hånglat med ungefär 70 000 killar och gör det mesta för att vara tuff eller ball, men när hon försöker att bryta mönstret ställs allting på sin spets och hon får stora problem att hålla ihop tillvaron. Agnes har flyttat runt massor med sina föräldrar, ständigt mobbad, ständigt ensam, och hon har kommit in i ett mönster – en bristande självbild, kan man säga – som är mycket svår att komma ur, speciellt när man inte är som alla andra i en håla där det är av största vikt att vara som alla andra. Varken Elin eller Agnes är rationella eller konsekventa, de är – trots allt – bara människor och beter sig som just det: ömsom supersnälla, ömsom fruktansvärt elaka.

Det stora problemet medd Fucking Åmål är inte problemet den tar upp, inte skådespelarna (som trots sin ringa ålder gör fantastiskt bra ifrån sig) eller handlingen som spelas upp. Tvärtom, det är egentligen ganska bra. Men Lukas Moodysson har en mycket speciell stil som jag förstår det fina med, men som jag trots det inte kommer riktigt överens med. Det är samma grej i Tillsammans, det är samma grej i Lilja 4-ever. Kanske (förmodligen) skulle jag omvärdera Fucking Åmål ytterligare om jag såg den ett par gånger till, för den steg definitivt i grader från första gången jag såg den, framförallt för att jag idag ser djupare än jag gjorde då. Då var min blick betydligt ytligare.

Fucking Åmål är en bra film, trots allt. Och den är sevärd, trots allt. Men, jag har en del svårigheter med att köpa hela paketet, svårigheter som säkert kan övervinnas med tiden, men som jag egentligen inte behöver övervinna för att inse att de finns och till viss del bortse ifrån dem.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

4 Comments

  1. Jag såg den, och tyckte den var poänglös och orealistisk – speciellt för en film som ska vara så… diskbänk. Det enda bra jag kan säga om den är att den åtminstone inte var lika putrid som Lilja 4-Ever…

    Det är lite synd att någon som Moodysson är kompetent, på sätt och vis, för allt han gör är verkligen tråkigt och dåligt, och det känns lite trist att behöva ursäkta det med ”kanske passar bara inte hans stil” eller något liknande… men tyvärr så har han ju någon slags aning om vad han gör i alla fall :(

    1. Äsch, ni fattar ju ingenting! Fucking Åmål är inte realistisk och är inte avsedd att vara det. Det är ju helt uppenbart stiliserad från början till slut. Ta bara storyn: Hur mycket har den att göra med fjortonåringars vardag? Ingenting, och det är inte meningen heller: meningen är att gestalta ett evigt motiv, amor vincit omnia etc. Filmen är storslagen i sin sentimentalitet.

      1. Som jag minns det såldes filmen som ‘realistisk’ när den kom, när jag var liten – men även om den inte gjorde det, och om den är stilistisk från början till slut, så tycker jag inte att den gör det särskilt bra heller :)
        Jag kommer helt enkelt inte på någon vinkel som kan göra filmen ens -bra-, än mindre storslagen.

Kommentera