Originaltitel: En komikers uppväxt
Författare: Jonas Gardell
Utgivningsår: 1992
Tryckår: 2006
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 248
Förlag: Pan
ISBN: 91-7263-054-X
Tragikomik är ett ord som passar En komikers uppväxt synnerligen väl. Om inte det är intressant så kommer inte boken att vara något som intresserar er heller.
Juha Lindström är klassens clown, det har blivit så eftersom det är ett sätt att hävda sig – att vara bland de coola i klassen. Hans bästa vän Jenny glöms bort när tuffingarna Lennart och Stefan kommer, men hon finner sig i det eftersom hon vet att Juha alltid kommer tillbaka och att hon inte har någon annan. Juha är dock inte särskilt nöjd med sin situation, men skolgårdens terrorbalans är svår att bryta.
Jonas Gardell lyckas med konststycket att skildra en barnvärld både som hemsk och som självklar. Man känner igen sig samtidigt som man stöts bort av hur kallt allt är. Eller ja, jag känner igen mig och det gör det svårt att släppa boken.
Jonas Gardells språk lämpar sig dessutom väldigt väl för den här typen av bok. En komikers uppväxt är lekfull, melankolisk och snudd på fånigt lättläst. Det går snabbt att ta till sig en stor dos underhållning (om det nu är det man vill kalla det, jag är skeptisk).
En komikers uppväxt är helt klart läsvärd, inte bara för att den går otroligt snabbt att läsa utan för att det är en bok som på alla sätt berör en.
Jag läste den här boken under en period av mitt liv då jag var innerligt trött på mobbadebarn-böcker (vi läste flera i tät följd på gymnasiet), men jag minns den ändå som den bästa av de vi läste. Jag minns den knappast som riktigt bra (i linje med ditt betyg), men klart läsvärd.
Jag tycker att den är lite egensinnig ändå, med huvudperson både som offer och som förövare. Min, något begränsande (det ska erkännas), erfarenhet av mobbadebarn-böcker är att de brukar vara rätt svartvita och nyansfria och nyanser tycker jag definitivt att En komikers uppväxt har.