Mia Skäringer — Maria. En kvinnlig komikers dagbok

Mia Skäringer, inläst av författaren själv
7 h 12 min. Lind & Co 2021 (2021)


17 november 2019 var jag och min partner och såg No more fucks to give med Mia Skäringer (f. 1976), jag minns det tydligt för det var den sista gångerna vi hade kvällsbarnvakt innan pandemin bröt ut. Föreställningen fyllde inte bara Cloetta Center1 utan sålde ut överallt där den spelades. Välförtjänt, för den var både viktig och rolig.2 Jag nämner detta nu när jag skriver om hennes bok, Maria — En kvinnlig komikers dagbok, för de hänger samman, två sidor av ett mycket stort mynt som snurrar utan att någonsin verka landa.
     Både showen och boken handlar till stor del om den orättvisa som präglar vår värld, den som så träffande fångades av Margaret Atwood: ”Män är rädda att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda att män ska döda dem.” Män besitter ett sådant våldskapital att kvinnor, i mycket större utsträckning än män, behöver förhålla sig till det. Konsekvenserna är, på det hela taget, mycket värre för kvinnor än för män. Om detta vill Skäringer berätta och i Maria — En kvinnlig komikers dagbok väljer hon allvaret.
     Hon gräver ur egna erfarenheter av övergrepp och av att vara till lags och vad som händer både när man är det och när man inte är det. Arvet spårar hon via mamman och mormodern till gammelmormor, generationer som aldrig fick upptäcka sig själva i egen takt. Anteckningarna i Maria — En kvinnlig komikers dagbok är inte riktigt dagboksanteckningar, men det är löst hållna berättelser om att försöka välja något annat, bryta sig ur denna arvssynd, som hon uttrycker det, och inte sända det vidare. I långa stunder är det bedrövande, vad vi män tagit oss för friheter, fortfarande tar oss, och betraktar som rättigheter. Och här når vi kanske kärnan i varför Maria — En kvinnlig komikers dagbok är så viktig.
     Jag tänker ofta på Christine Blasey Ford som vittnade om Brett Kavanaughs sexuella övergrepp när denne skulle sväras in som ny domare i USAs högsta domstol. Med stadig stämma men uppenbart tyngd berättade hon om sina upplevelser medan han skrikgrät att han gillar öl och sedan fick parkera på sin fina stol. Det var aldrig Kavanaugh som hade något att förlora, bara Blasey Ford, trots att skulden i alla avseenden var hans. Hon visste om det, efter att hon presenterat sig, sa hon:

”I am here today not because I want to be. I am terrified. I am here because I believe it is my civic duty to tell you what happened to me while Brett Kavanaugh and I were in high school. I have described the events publicly before. I summarized them in my letter to Ranking Member Feinstein, and again in my letter to Chairman Grassley. I understand and appreciate the importance of your hearing from me directly about what happened to me and the impact it has had on my life and on my family.”

Den fullständiga orättvisan i detta som går om och om och om igen. Han som begår övergrepp går i många fall fri, hon som blir utsatt får inte bara bära traumat som orsakats dem, med detta kommer också skuld och skam. Det är helt orimligt, men ändå sant, för få vill skapa dålig stämning, förstöra något som fungerat, de flesta vill i någon mån vara till lags. ”Nu har vi släpat skammen till sin egen sida,” skriver Skäringer. ”Fokus är ställt där det ska stå.”
     Förutom att det måste bli ett slut på övergreppen (”Det ska vara något extraordinärt om någon blivit utsatt på detta vis. Inte vardagsmat. Inte normalitet i en tonårsuppväxt,” skriver Skäringer.) måste skulden och skammen flyttas till dem som begått övergreppen. Perspektivet måste skiftas, trygghet måste skapas. Hon skriver att ”Det är väl egentligen den enda vettiga anledningen till att jag berättar min historia.” Det är en förbannat bra anledning, även om jag så önskar att varken hon eller någon annan behövde bära dessa erfarenheter.
     De biografiska delarna av Maria — En kvinnlig komikers dagbok löper som en tråd genom boken och som läsare får man också en tydligare bild av hela personen Mia Skäringer. Hon är en generös författare och beskriver uppväxten, föräldrarna, sin mormors död, framträdanden hon gjort och hur hon mått under tiden. Hon blottlägger även hur det är att växa upp på en liten ort och, oavsett vad som kom först, hur det är att leva med en bipolär diagnos. Utan att lägga någon värdering i det i sig blir det så tydligt att erfarenheter inte är isolerade, inte mellan människor och inte heller sinsemellan. Erfarenheterna är en konstruktion, emellanåt ganska skör, med vilken vi är tänkta att hålla oss upprätta. Ibland kan vi stå stadiga, ibland kommer vi säcka ihop. Vi gör rätt att komma ihåg det i alla mellanmänskliga kontakter. Vissa friheter kan man ta sig, andra stjäl man från någon annan.

Show 2 footnotes

  1. Jag kommer aldrig kalla det SAAB Arena av ren princip, det var en ordvits värd att bevara.
  2. Och så vitt jag vet finns den att streama på Netflix för den som händelsevis missade den.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!