Någonstans i min bank av historier jag kallar minnet finns det en berättelse om en pojke som rimligtvis är jag. Han är tre eller fyra år gammal och på besök hos några vars ansikten tiden tagit, som har en massa djur: överallt, inomhus och utomhus, en papegoja i köket. En dröm för en pojke som någon gång under sin uppväxt ska ha veterinärambitioner och som i skrivande stund har en katt i knät och ett akvarium bakom ryggen, kan man tycka. Så var dock inte fallet. Nej, minnet talar sitt tydliga språk. Vid något tillfälle under det här besöket, oklart när, ska pojken bli jagad av två gäss. Han springer för sitt liv, men gässen är stora och snabba och kan mycket väl hinna ikapp. Livrädd och ensam i ett gatlopp som på ena sidan eventuellt kantas av pionrabatter, på andra sidan av en grå dimma. Lyckligtvis är pojken snabbare, lyckligtvis överlever han och kan berätta sagan idag (vad som hände med gässen förtäljer inte historien).
Tjugo år senare är allting som består av händelsen en berättelse, helt eller delvis fabulerad trots att mitt mål var att inte fylla i några luckor. Igår diskuterade jag med min kära mamma om minnen och vad man minns. En ganska jobbig sak att fundera över när man, som jag, inte har några direkta minnen från tiden innan jag fyllde tretton, ungefär. ”Det var en jobbig tid för dig då”, kanske någon vill mena, men allt det jobbiga sitter kvar som en svettig strumpa mot skåpet i mitt minnes omklädningsrum. Det är hela min idylliska och trygga uppväxt som försvunnit, helt eller delvis. De flesta berättelserna jag hävdar är minnen har jag fått genom fotografier, genom andras historier, genom att konstruera och pussla för att fylla ett tomrum. Det är bra att inte hålla sina minnen för sanningar, men den filosofin är bara hållbar till en viss gräns. En gräns som jag anser vara passerad när jag inte kan minnas min första skoldag, min första puss, första gången jag cyklade på egen hand eller min första tappade tand. Den gränsen torde definitivt vara passerad när man måste konstruera sin egen pappa trots att man bodde under samma tak i fjorton år.
Så. Det är där jag är nu. Jag har på senare tid funnit mig försjunken i tankar om hur det har varit i olika delar av mitt liv. Frågor har hopat sig, frågor jag inte vill, inte kan ställa och som jag kanske skulle må bäst av att inte fundera på. Frågor som gör att jag skulle vilja återvända till platser där jag varit, inte för att återuppbygga utan för att rasera och sudda ut, demolera en värld som jag inte har tillgång till längre. Det som är innanför min kontroll är det jag återkommit till senare. Genom att besöka platser jag har halva minnen ifrån har jag lyckats skapa nya, orelaterade som fått ersätta fragmenten. Frågan är om jag borde göra det i större utsträckning…?
du är inte ensam i alla fall.
Jag har ytterst få minnen från tiden innan tonåren. Och det lilla jag har stämmer misstänksamt mycket överens med fotografier och släktberättelser. Egentligen tror jag inte jag har varit med om något särskilt traumatiskt, men poängen är ju att man faktiskt inte vet, det är ju lite grejen med att inte minnas.
Jag är jävligt tveksam till att återkonstruera minnen. Kanske är det helt enkelt vanlig glömska eller så är det kanske så att en yngre version av oss själva har gjort sig av med de minnena som han av någon anledning inte kunde hantera. Oavsett tror jag chansen att få tillbaka intakta och korrekta minnen av att gräva i det hela är mycket små. Istället kommer det väckas nya frågor och ny ångest. Nej tack, jag nöjer mig med dem minnen jag har.
Det är jag säkerligen inte, alla har sitt eget förhållande till minnen vilket är helt naturligt: alla har sina egna minnen. Att vara medveten om hur flyktiga och osäkra minnen är tycker jag är rätt viktigt, speciellt när man har med kollektiva minnen och vittnesmål att göra. Det finns åtskilliga exempel på tillfällen då minnen missbrukats som något annat än vad de egentligen är.
Rekonstruera minnen tror jag inte på heller, egentligen. Däremot gör vi det, medvetet eller omedvetet, varje gång vi berättar om dem, förmodligen varje gång vi tänker på dem. Det är det som är lite av mitt problem, jag litar inte på det jag minns och vill hellre skapa nya minnen där de gamla varit. När jag var liten hade vi inom familjen två fritidshus (eller vad man nu kan kalla det): ”skärgården” och ”Sälen”. Det förstnämnda försvann ur mitt medvetande 1995 och mina minnen är minst sagt fragmentariska, jag bygger och bygger utan att få till en helhet, mycket frustrerande. Sälen, å andra sidan, har vi kvar än och jag har skapat mig nya minnen, skrivit över allt det andra, och känner ingen vilsenhet i förhållande till Sälen. Skulle jag på samma sätt kunna skriva över minnesfragmenten av skärgården med nya skulle jag kanske sova lugnare? Det är det som är min stora fråga, egentligen.
Om det är en försvarsmekanism eller ej är väl svårt att svara på i och med att jag har så tydliga minnen av det som varit absolut jobbigast i mitt liv (så till vida jag inte glömt bort något jobbigare, höhö). Man kanske kan argumentera för att jag sållat bort idyllen för att slippa se vad jag förlorat, men det verkar långsökt. Jag längtar sällan tillbaka till saker vilket känns mer produktivt i så fall. :)